Är universum programmerat?

Programmerare. Vetenskapen funderar just nu på fysikens och matematikens yttersta gåta, den om ifall Varat / Universum i slutändan är på något sätt programmerat. Sannolikheten för att vårt universum och vårt solsystem skulle ha tillkommit av en slump är matematiskt så otroligt liten att den kan räknas bort, resonerar man. Universum ger i det perspektivet intryck av ett matematiskt uträknat och konstruerat bygge. Det är i och för sig en svindlande skön tanke. Hur kan detta ha gått till, tänker man direkt? Mysterier är bland det mest lockande som finns oss nyfikna människodjur. Men i stället för att förledas av mystikens lockelse, så vill jag hellre fortsätta tankegången genom att kritisera, testa, kritisera, testa. Eftersom den inbyggda nyfikheten ständigt vill gå vidare, så behöver jag inte bara stanna upp med gapande förvåning vid nya upptäckter. Jag kan omöjligt känna mig nöjd med programmeringsteorin.

Kausalitetsrondellen. Naturvetenskapen och filosofin tycker jag inte behöver känna sig modstulna vid detta plötsliga stopp eller dra för hastiga slutsatser om en "konstruktion" eftersom det skulle orsaka en klassisk låsning i en kausalitetsrondell. Mänsklighetens tidigare erfarenheter av alltför sinnesnära tolkningar - t.ex. att jorden skulle vara platt och att solen och planeterna kretsade runt jorden - borde vara tankeställare. Tills vidare kan vi nöja oss med att vi inte vet vad den "kosmiska programmeringen" egentligen handlar om. Tanken är än så länge delvis otänkbar.

Ny vetenskap? Kanske kommer naturvetenskapens examensuppgift bli, att via kvantfysiken bryta in i en ny form av vetenskap som kan verka via både våra sinnesintryck och via världen, eller mekanismerna, utanför sinnesintrycken.

I den här texten presenterar jag egna funderingar över hur man eventuellt kan gå vidare.

Matematiken. Matematiken har ända sedan Pythagoras tid varit grunden för vetenskapen. Det är med den som man har kunnat testa och förklara olika teorier. Fysiken är en vetenskap byggd på matematik. Den moderna fysiken grundas på Heisenbergs osäkerhetsprincip (att man inte samtidigt kan mäta en partikels position och dess hastighet), Einsteins relativitetsteori som lade till rörelseenergin till osäkerhetsprincipen och Niels Bohrs Kvantfysik som i stället för makrokosmos söker svar i mikrokosmos.

Den definitiva grundpartikeln. Som jag förstår det så är det makrokosmosvetenskapen som har gjort tillfälligt tvärstopp vid frågetecknen kring tillståndet innan big bang. Forskningen om den mikrokosmiska världen är däremot på offensiven. Frågan om världen inuti atomerna är oerhört spännande. Man är nu inne i kvantpartiklarnas märkliga värld.

Men fortfarande ställer man sig den ständiga frågan om när man skall nå det absolut minsta. Den definitiva grundpartikeln till allt. Som jag förstår så kan det inte finnas en sån minsta partikel. Alla partiklar bör ju bestå av ännu mindre materia. Men någonstans borde det finnas en brytpunkt. Exakt när växlar energi och materia med varandra? För energi och materia är ju egentligen samma sak fast i olika skepnader (relativitetsteorin).

Tänker vi rätt men fel? Det verkar som om människan med hjälp av sin matematik rätt väl har förklarat universums process från dess start fram till vår tid och gett hyggligt bärkraftiga idéer om dess fortsatta skeende. Men vid processens yttergränser får matematiken problem med sannolikhetsberäkningarna. Beror det på att matematik som förklaringsmodell verkar utifrån de erfarenheter den laddas med - i vårt fall våra biosfäriska upplevelser? Vi har ända från början laddat matematiken med våra speciella jordiska erfarenheter - tid och rum, orsak och verkan. Är det därför som det är så naturligt för oss att inte kunna se andra alternativ än "slump" kontra "plan"? Båda alternativen handlar egentligen om orsak och verkan, verktygen för våra medvetandens förståelse av vår värld. Kan det i sjäva verket vara så att matematik är fångad inom kausalitet (orsak och verkan) och bara kan brukas som förklaringsmodell via den liksom inom våra rums-tidsföreställningar?

Det matematiska likhetstecknet (=) tyder på att så är fallet. T.ex. 1+1 = 2 utläses som "1+1 orsakar mängden 2". Utan (=) finns ingen matematik, bara lösa mängder. Man kan fråga sig om vi med andra former av sinnesorgan, hade resonerat på andra sätt? Om vi hade forskat via andra metoder och ställt upp andra hypoteser och teorier hade vi antagligen också fått andra svar.

Utifrån vår horisont. Att matematikens väg tycks leda till en tankegång om att varat verkar programmerat kan bero på att vi hanterar och förstår matematiken just utifrån våra sinnesförutsättningar. Utifrån vår horisont. För att kunna forska vidare om universums gåtor måste vi nog ta oss ut ur våra tidrums- och orsakverkan-dimensioner!

Lära oss tänka på ett annat sätt. Men hur? Skall vi börja tänka ologiskt i stället? Ja, antagligen. Och vad skulle det innebära, för logik kommer av "logos" som betyder förnuft? Jag tror att ett nytt sätt att tänka naturligtvis inte skulle bygga på mindre förnuft men i stället på att ladda förnuftet via fler kanaler än de sinnliga. En vetenskaplig form av metafysik med testbara idéer till skillnad mot den traditionella metafysiken som i princip är otestbar.

Koncentrerad tankeenergi. Ett fantastiskt steg vore om energin hos tankekraft i framtiden kunde tillvaratas i komprimerade former. Detta skulle bli en ultimat form av intelligens . Koncentrerad tankeenergi kunde möjliggöra tankeresor bortom tid och rum (endast kunskapsnivån satte gräns) och helt och hållet förnuftsstyrda samhällen.

Tiden är en sammanfattning. Tiden anser jag vara ett lokalt verktyg, anpassat för vårt tänkande och för våra upplevelser i den värld vi lever i. Tiden är en sammanfattning för ett skeende. Skeendena i sig är obundna vid tid. Varje skeende är i rörelse annars är det inget skeende. Det är därför det inte kan finnas någon nolltid. Och därmed ingen tid i sig. En faktisk tid skulle motsäga vår världsuppfattning som nuförtiden bygger på att allt i grunden består av rörelseenergi. De allra minsta partiklarna inuti atomerna är ständigt i rörelse. Utan dessa rörelser som i sin tur skapar rörelseenergier skulle atomerna kollapsa.

Rummet. Den andra halvan av våra upplevelsesätt, vid sidan av tiden, är rummet. Våra sinnen uppleveler tre dimensioner av världen (bredd, djup, höjd). Vår logik är trots detta medvetet om bristen med den här upplevelseformen. Alla rum borde ju i sin tur befinna sig i andra, större rum. Men varför tänker vi tredimensionellt? Antagligen för att vi under evolutionen inte har behövt utveckla en annan upplevelseförmåga. Det har inte funnits behov med fler dimensioner för vår överlevnad.

Att det finns fler miljöer i kosmos (begreppet kosmos inkluderar mer än universum, det är ett allt, ett "vara" ) än enbart vårt "rum", känner vetenskapen till. "Svart materia" och "svart energi" verkar dessutom vara enormt mycket mer förekommande än vår "ljusa" värld.

De metafysiska upplevelserna (upplevelser som inte går att förklara naturvetenskapligt) hos människor genom alla tider kan eventuellt vara orsakade av en mental förmåga till upplevelser bortom vårt begränsade rumstänkande. Denna mentala förmåga skulle i så fall kunna vara ingående i en pågående evolutionsprocess. När nyttan med en sådan förmåga blir tillräcklig för evolutionen så borde fler och fler människor så småningom utvecklas till denna fas i utvecklingen.

Jag är inte så påläst på parapsykologi men hoppas någon kan lämna lite idéer.Jag konstaterar i vilket fall att det genom alla tider tycks ha förekommit mer eller mindre oförklarliga upplevelsefenomen hos människor. Bra naturvetenskapliga slutsatser skulle vara intressant att ta del av. För tyvärr har denna spännande del av medvetandet fått ett dåligt rykte pga. alla hedniskreligiösa tolkningar och andra mer eller mindre mysterieglorifierande slutsatser.

Hjärnan en fånge i evolutionen. Min egen inställning till frågan om planering eller slump är att jag instinktivt vill tänka mig möjligheten av något mer dynamiskt och mångfacetterat än dessa två alternativ. Universum och eventuella multiuniversum processar nog i helt andra dimensionsformer än enbart våra. För våra sätt att uppfatta världen har uppkommit via lokal evolution och lokal erfarenhet. De mänskliga idéerna utgår ur våra biosfäriska upptäckter. Hjärnan med dess förmåga till medvetande är en del av denna evolution och är tillfälligt "fångad" i den. "Tillfälligt" därför att den ändå har sina rötter i kosmos via de partiklar den är uppbyggd av.

Ställer vi fel frågor? Det naturvetenskapliga tänkandet är också evolutionerat ur vår biosfäriska värld. Vi tänker p.g.a det för snävt och låser in oss i ett hörn, när vi ställer de yttersta frågorna om existensen och dess vara. Vi ställer fel frågor helt enkelt och får därför fel svar. Det bör inte finnas någon början och inget slut på Varat. Och antagligen ingen mening heller. Sådana fenomen är endast lokala tolkningsssätt utifrån våra egna livsförutsättningar.

Om man tänker i kosmiska perspektiv så ingår livet i mycket mer storslagna processer än med bara början och slut. För idén om början och slut förutsätter tid. Och tid finns enligt mig inte som något specifikt, utan är endast ett begrepp för ett skeende. Det kosmiska perspektivet är så enormt omfattande att det än så länge övergår vår intelligensförmåga. Vad menar jag med detta? Jo, att kosmos, det totala varat, om det ligger utanför både rum, orsak och verkan, i princip skulle kunna vara allt och inget samtidigt. Alltså det största och minsta på en gång.

Våra förfäder. Jag kan inte hejda mig utan måste fortsätta tankegången . Det totala Varat är i så fall en enda enhet utan någon motsättning. Existerande och ickeexisterande i samma formlösa form. Varat är ingen intelligens. Det bör vara betydligt mer än så. Skulle man kunna se Varat som ett harmoniskt ingenting? Avbrytandet av detta ingenting sätter igång reaktioner av motsättningar vilka så småningom når partikelnivå. Och där träder våra "förfäder" in på scenen: de första fysiska reaktionerna, partiklarna och så småningom grundämnena.

Stjärnornas barn. Inte ens livsformerna på jorden har en början och ett slut om vi betraktar dem som i grunden varande materia och massa, eftersom massan i universum verkar vara konstant, den kan inte försvinna utan ändrar bara skepnader. Tänker vi långt, långt bakåt, så blev vi egentligen "födda" när de allra första partiklarna processades fram. Dessa partiklar borde ha utvecklats ur något slags "ingenting" vilket blev till "någonting", kanske via en form av "vrängning", som när man vränger en tröja ut och in. När den kalla "utsidan" hamnar i den varma "insidan" så uppstår den första reaktionen. Alla senare länkar i livsprocessen handlar om vidaretransport av beståndsdelar. Våra förfäder är samtidigt vi själva och vice versa. Vi ingick i våra förfäder och våra förfäder ingår i oss.

Ny vetenskap. Tankegången om vår ursprungliga födelse kan byggas på ännu mer. För universum var inte en början på något utan ett resultat av ingenting. Hoppas en ny typ av vetenskap kan utvecklas ur den nuvarande, en typ som kan leda in i ett nytt tänkande byggt på kvantfysik, naturvetenskap, kosmologi och filosofi.

Det otänkbara. Detta leder fram till min egen tankelek om det som jag kallar för "det otänkbara". Kosmos är ytterst ett sådant otänkbart begrepp. "Världen" utanför det för oss tänkbara. Det ologiska "ingenting". Till skillnad mot vår värld som är "någonting". Formeln för denna värld av någonting som vi upplever oss finnas i, kanske skulle kunna skrivas som: någonting = allting - (minus) otänkbarhet.

Och om man tänker sig "otänkbarheten" som ett tillstånd bestående av både allting och ingenting på en och samma gång så har man där en antites för den nya vetenskapen att jobba med. Formeln skullle kunna vara: allt-inget = otänkbarhet.

Det är hoppingivande att det går att spekulera över ett begrepp som otänkbarhet. Världen av otänkbarhet finns på något sätt ändå där. I och med att man har ett formulerat objekt, ett s.k. "allting-inget" så kan man gå vidare och utforska detta eventuella tillstånd. Intressant nog så funderar fysiken för närvarande mycket riktigt över vad som fanns innan big bang eller om det rent av var ett tillstånd av just - ingenting. / Tod 2009