Dialog mellan Kurt och mig som tar upp ondska och godhet, energins väg, det feminina och det maskulina, hur man får kunskap om universum, hjärnan och medvetandet, samt tankar kring döden. /tod/
KURT: Det är nog matematiken man måste luta sig emot, som du förut påtalat. Om man går in på värderande begrepp trasslar man nog till det för sig. Så att tala om ont och gott skapar problem för det rena tänkandet.
TOD: Avsikten med den lustiga undringen om ett ”ont universum” hade ett rent kommersiellt syfte, att få kunder till bloggen .... men också att reda ut varför vi fäster så stor vikt vid begreppen gott och ont. Värderingar sätter vi överallt, i alla sammanhang där vi uttrycker en åsikt.
Vi tycker si eller så. Men precis som du skriver så kan det blockera oss från riktiga slutsatser. När människor uppfattar sig som goda i en ond omgivning så går de vilse i ”sundaförnuftet-skogen”. De presumtivt onda tycker ju alltid tvärt om.
Men ändå är universum ett värderande system i sig! Det använder ett slags nyttokriterium som verktyg. Det nyttigaste expanderar tack vare en bättre och effektivare energiupptagningsförmåga än omgivningen. Om universum skulle handla om någonting så är det i så fall om en ständig omfördelning av energi.
Vi styrs också av nytta. Värderingarna gott och ont finns inte utanför våra ideologiskt indoktrinerade medvetanden. Godhet eller ondska är moraliska påhäng vi smyckar oss med när vi vill urskuldra oss för egna eller andras handlingar.
Våra egna metoder för energiupptag är osofistikerade. Sättet vi laddar energi är på stenåldersstadium. Vi gör mer skada än nytta i detta avseende. Den groteska animaliekonsumtionen har en skadlig inverkan på miljön – liksom på hälsan. I stället för att ta proteiner, kolhydrater, vitaminer och mineraler direkt från källorna så använder vi kanniballiknande metoder genom att ta energin via andra animaler. Den vegetabiliska metoden är mer avancerad men inte fullkomlig.
Ett hårt system? Jag anser naturligtvis inte att den fysisk/kemiska anhopningen som vi kallar för universum innehåller moraliska värderingar. Universum fungerar efter automatiska nyttokriterier. De bäst fungerande alternativen går hela tiden vidare på bekostnad av de sämre fungerande. Vi kan tycka att det är ett hårt system i motsats till den goda världen vi skulle kunna tänka som alternativ. Men befriar vi oss en stund från värdeomdömen så kanske vi kan se ett universum som i ett helhetsperspektiv fungerar rätt bra. Den livmoder som vi kallar för vårt universum är en förbränningsmotor. Varför har det kommit att få just den här utformningen?
Omfördelning av energi. Det första intrycket vi får är att universum, liksom dess utlöpare biosfären, fungerar med en utslagningspricip som inte verkar ”intelligent”. Men i själva verket drivs allt, från elementarpartiklar till hjärnceller, via en förbränningsprincip. Anledningen till detta, skulle man kunna tänka sig, är att vårt universum vid sin nuvarande forms tillkomst råkade ”välja” förbränningsalternativet som sin modell ur ett oändligt antal andra alternativ.
Hur gick det här valet till? Var det på något sätt avsiktligt, eller var det en följdverkan eller hände det av en ren slump? Jag vill faktiskt förkasta alla tre alternativen. ”Avsiktlighetsvarianten” luktar för mycket sunt förnuft, det uppstår bara en massa följdfrågor. ”Följdverkan” kör fast i kausalitet. Och en isolerad ”slump” säger egentligen ingenting.
Det råkade bli som det blev. Skall jag vara konsekvent med mina helhetsperspektiv så bör jag i stället försöka förstå omständigheterna till att universum blev fyrdimensionellt med att de kemiskfysiska förutsättningarna för ett sådant här universum råkade sammanfalla.
Om vi, som vetenskapen, förutsätter att universum vid sin tillblivelse var oändligt kompakt och pyttelitet så ligger det nära till hands att pröva sig fram med en teori om att det slumpliknande kaoset bland kvantmekanikens allra minsta strängar kom att bidra till just ett fyrdimensionellt universum.
Ett slumpurval ur ett lagbundet sammanhang skulle enligt den här teorin ha startat upp universum. Med det lagbundna sammanhanget menar jag strängarnas principer. Även kaos är en typ av princip. Kaosprincip. Om det stämmer att endimensionella strängar är fundamentala och inte består av någonting så går det att hävda att ingenting och någonting också interagerar, precis som allt annat.
Kanske är det så, att förbränningsprincipen med ”energi som förtär energi” endast finns inom vår fyrdimensionella rum/tid. Denna modell uppfattar vi verka genom att det framgångsrika konkurrerar ut det mindre framgångsrika genom omfördelning av energi. På vår planet likaväl som ute i rymden.
Den onda människan. Ren energiomfördelning blir "god eller ond" först när medvetna alternativval blir möjliga. Sådan finns inte i universum och inte heller bland växter och animaler men däremot hos människodjuren. Människan är den första mekanismen i universum med ansvar för sina handlingar.
Energi och materia förändras och förädlas genom att uppta ny energi från omgivningen. Våra näringsintag är en direkt parallell till energiomfördelningen i universum. Allt material i universum förbränns till slut. Vår egen förbrändhet kallar vi sentimentalt för död men all död materia återgår till energi. För att så småningom åter ingå i nya molekylära konstelllationer.
Men liv uppstår ur liv, inte ur död. Det finns i alla kulturer en urgammal föreställning om återfödelse. En ur troende framväxt förhoppning som varken går att bevisa eller motbevisa, lika lite som troende överhuvudtaget går att göra. Ur debattsynpunkt är det därför meningslöst att ta sig an trosargument. För mig räcker konstaterandet att ur död uppstår omfördelning av energi.
I övrigt upplever jag en härligt befriande känsla i att till och från kunna konstatera ett "vet inte". Att inte veta blir en utmaning till att försöka ta reda på! Vilket är medvetandets allra djupaste drivkraft.
KURT: Jag träffade ett medium häromdagen som talade om att den kvinnliga energin var ren medan den manliga var smutsig. Det var ju också att skapa sig tankeproblem, menar jag. Energi jobbar ju via motsatserna + och -. Inte heller detta uttryck är bra eftersom + i våra värderingar är bra och - är dåligt. Så den mest sannolika händelsen, tycker jag passar mig bra.
TOD: Det feminina är det primära. För min del ser jag man/kvinnaförhållandet på ett annat sätt. Kvinnan är den livgivande medan mannen är den genspridande. Jag kallar med andra ord det feminina för primärt medan det maskulina är sekundärt.
Är homosexualitet medfött? Denna delning uppstår i fosterstadiet på cellnivå. Forskningen har upptäckt att homosexualitet bland män och kvinnor har sitt ursprung bland kromosomerna i detta skede av livets utveckling. Homosexualitet skulle i så fall kunna förstås som ett naturligt genetiskt arv från ett hermafroditiskt skede i livscellernas historia.
Att jag använder termen ”moder universum” emellanåt hänger ihop med detta. Å andra sidan är det maskulina i biologisk mening huvudsakligen också feminint. Den enda egentliga skillnaden är genspridningskapaciteten. Det maskulinas våldstendenser är en utlöpare från ursprungligt revirhävdande. Jag tror att du som psykoterapeut förstår sådana här tankegångar rätt bra.
Det maskulina kommer troligen så småningom inte att behövas som en funktion för genspridning. Fortplantningsprocessen blir i ett mer utvecklat framtida samhälle förhoppningsvis en teknisk-medicinsk fråga. I ett övergångsstadium kan det tvåkönade systemet fortsätta som en postanimalisk kulturfaktor men med tiden kommer ett enda feminint genus att räcka.
Du vill inte vinkla könsfrågan med några + eller - , men frågan är om det inte finns värderingsskillnader. Utan att idealisera det feminina för mycket, kvinnorna har hittills inte gjort speciellt stora insatser för en fredligare värld och de är också lika primitiva rovdjur som de maskulina, så vill jag trots allt ändå se en bättre potential för förnuftigare, mindre våldsutövande mänskliga relationer när den livgivande feminina funktionen ensam tar över.
Och antagligen kommer framtidens kreationistiska omtolkare av de heliga skrifterna därför att tillbe en kärringavgud i stället för en göbbe....
KURT: Sedan tror jag fortfarande att vi inte kan tänka om universum, bara matematiskt räkna fram. Om jag säger att jag är en del av universum, enligt Bells teorem eller fenomenet ickelokala samband, så varken begriper jag, vet, eller kan tänka ut vad det är eller vad som menas med det.
TOD: Nej, det finns ännu ingen helt färdig bild, ingen teori om allt. Men visst är det en härlig utmaning att söka sig fram. Med matematiken skaffar vi oss data vilken vi sedan kan bearbeta med logiskt tänkande. Varför inte försöka förstå det stora utifrån det lilla, att tänka sig universum utifrån oss själva. Det blir tankemässigt lättare att placera in sig själv i det stora sammanhanget med idén att vi egentligen fungerar som kopior av universum självt. Då tappar vi inte bort oss lika lätt. Den närmaste delen av universum finns inuti oss själva. Vi är dess fingeravtryck.
Alla livsresor både bland växter och djur börjar med egna ”miniatyr-big bangs” vilka skapar en första cell från vilket allt det andra uppstår och sedan expanderar vidare genom partikel- och molekysammanslagningar. Om man sedan föreställer sig sitt egna medvetande som en biologisk miniatyrgalax av miljarder andra miniatyrgalaxer av medvetanden hos både växter och animaler så får man en en användbar snabbskiss att ha med sig i fickan. Universum är inte mer mystiskt än vi gör det till, för det räcker alltid att tills vidare bara tänka sig det vi har kunskap om.
Kunskap är sexigt. Tillsvidarekunskapen är en tankeuppgift verkar det som. Med vår inprogrammerade nyfikenhetsmekanism tvingas vi till studier för att lösa något. Vi har en obändig lust att vilja ta reda på sånt vi inte vet. Kunskapsdriften är medvetandets motsvarighet till den animaliska kroppens sexualdrift!
KURT: Det var för att visa lite på detta jag sagt, som jag skickade med sonens utanför kroppen-upplevelse.
TOD: Jag tror du menar svårigheten med att förstå via annat än våra invanda tankesätt. Levitationsupplevelser påminner mycket om kvantfysikaliska "ologiska" tillstånd. Eftersom både du och jag är måna om att hålla tänkandet fritt från dogmatism så är vi sugna på att försöka komma fram till nya hållbara tankemetoder. Men fastlåsta ståndpunkter finns annars i båda lägren, både inom den traditionella vetenskapen och bland dem som söker nya vägar.
KURT: Vi skall inte heller fastna för mycket i det här med hjärna. Det låser lika hjärna (he-he) som det för framåt. En människa jag känner är fullkomligt förhäxad av hjärna. Samtidigt tror han att det inte finns något sådant som själ eller ande. Han vet det, säger han. Han tror också att när man är död, så är man totalt slut. Det finns ingen energi från mig som går in i en annan dimension.
TOD: Hjärnmuskeln är trots allt den funktion med vilken vi bearbetar all information som vi registrerar, både vetande och troende. Som jag förstår det så uppstår våra medvetanden ur våra lagrade minnesdata. Vi har inte mer medvetande än som vi kan ta fram ur minnet. Det obevisade (och självfallet inte heller motbevisade) själsbegreppet ser jag som en sundaförnuftet-rationalisering av medvetandet.
Hade inte upplysningsfilosofen på 1700-talet David Hume rätt när han konstaterade att hur mycket han än försökte tänka sig själv som sitt egna jag, så kunde han inte komma längre än till känslorna han uppfattade genom sina sinnesintryck. Det tycks inte gå att komma djupare än till medvetandet. Men ....
Flera skikt av medvetanden?. Medvetandet växer med minnets ökade kunskapserfarenhet. Det kan vara så att det skapas nya övermedvetanden i takt med ny kunskap, holoner. Flera skikt av verkande medvetanden ger oss ett intryck av ett ogreppbart överjag, som det "sunda förnuftet" förenklar till en mystisk "själ".
Själsidén är ett religiöst begrepp som har uppstått ur ångesten inför döden. Denna ångest vill mitt eget plastiga materialistiska förnuft ersätta med en medvetandets livsglädje. Jag har att välja mellan att antingen leva ett suntförnuft-mekaniskt liv och "hoppas bort" döden med en helt obekräftad fortsättningsidé - eller ta tillvara så mycket jag bara kan medan tillfälle ges, alltså att dra nytta av medvetandets möjligheter fullt ut.
Skall det vara så märkvärdigt att dö? Jag accepterar döden som ett normalt sluttillstånd. Vi tycks lösas upp i våra beståndsdelar och blir återanvända partikelämnen. Idén om ett fortsatt "liv" i "andeform" kan jag naturligtvis inte motbevisa. Men eftersom det inte heller går att bevisa så är det en meningslös självterapi.
Att sträva efter ett gott, harmoniskt och förnuftigt liv borde vara det ultimata. För mig innebär det att i möjligaste mån vara i takt, i samklang, med livsmiljön och med den kosmiska processen. Vad utöver detta finns kan jag inte påverka, det blir som det blir. Att tro det ena eller det andra anser jag är att förhäva sig.
KURT: Samtidigt har han stark ångest inför döden. Denna ångest, menar jag, har han skapat själv, genom att låsa fast sig vid att det bara finns hjärna och inget efter döden. Han kan ju inte veta detta. Förstår du vad jag menar?
TOD: Ja, men om man har försökt att ta tillvara på alla möjligheterna i livet så bör man kunna dö nöjd. Vi dör alla, så det är varken skamligt eller orättvist. För min del vill jag göra mitt livsslut till en skön sista upplevelse. Den positiva insikten att livsprocessen fortsätter med barnen och naturen är mitt sätt att avdramatisera min egen död. Solen kommer att lysa lika klart och det livgivande regnet att fortsätta porla även efter min sejour i biosfären. Livet fortsätter!
Jag jobbar på mitt epilog redan nu. Ibland har jag blivit deppad när jag tänkt på att allt det jag samlat på mig, skapat och stretat för, kommer att skingras eller slängas bort som skräp. Men så slog mig tanken att jag skulle göra en resumé av mitt liv. Samla det mest värdefulla. Det bästa av det jag åstadkommit.
Denna tanke har gett mig ett konkret slutmål och en harmonisk känsla inombords.
Jag skall samla mina favoritbilder och mina bästa filosofiska insikter på minneskort. Mitt bildskapande och mina tankar blir mina efterlämnade arv. Resten, alla prylarna och allt det hopsamlade kan kastas.
Livsslutet är en övergångsprocess. Att inte leva bör vara en skön ickeupplevelse. En sömn utan drömmar. Döden är enkel och vilsam. Min död är en energiomvandling i processen.
KURT: Både vår hjärna och vårt språk låser fast oss i ett begränsat tänkande. Genom att börja öva sig i att känna, att börja öva sig i att lita på sin intuition o.s.v, tror jag att man kan lösgöra sitt tänkande en hel del.
TOD: Jag börjar förstå att intuitivt tänkande är en viktig del i parafysiken. Intuition kanske kan vara ett komplement till logiken när den kör fast, men är den tillräckligt pålitligt för att dra slutsatser ur?
Vad gäller känslor så vill jag för min del betrakta dem mer som defensiva varningssignaler till medvetandet än som kunskapsberikande. Jag förstår att du inte menar känslor i moralisk mening utan som undermedveten varseblivning. Visst känner man blickar i nacken ibland. Och man kan ibland vagt ana händelser, som senare visar sig vara sanna. Jag har själv sådana aningar ibland. Hoppas vi kan gå in på detta mer längre fram.
Gamla tankemönster är ofta svåra att ändra på. Vi kanske slits mellan tryggheten av det invanda och frestelsen av att vilja veta mer. Språket kan vara både förklarande och vilseledande. Vi har nog för stor respekt för verbal konstfärdighet. Att döma och bedöma efter handling gör livet mindre komplicerat.
Nya ord tillkommer som beskrivning av nya erfarenheter. Skulle man också kunna få ny kunskap genom att först skapa orden? Min idé om det otänkbara är på sätt och vis lite grann åt det hållet. Ordet otänkbarhet är inte nytt men det har bara använts som ett punkttecken. Jag försöker i stället att finna en möjlighet att bruka det som ett verktyg. Genom att förstå allt som är tänkbart så kanske man så småningom kan närma sig det som är "otänkbart".
Fram tills nu har det högsta tänkbara alltid ansetts som tänkandets definitiva gräns. Men det ifrågasätter jag genom att i stället hävda att insikten om det otänkbara är den absolut yttersta nivån. Och det är det otänkbara som lockar och tvingar oss vidare. / tod /
söndag 20 december 2009
torsdag 10 december 2009
Dialog om strängteori, parapsykologi, mm.
Uppföljande dialog mellan Kurt och mig efter texten om ”Medvetandets onormala del”. Vi tar upp kvantfysik (strängteorin), parapsykologi, slump kontra system, matematik mm.
KURT: Hej Tod
Jag börjar med att klippa in en kommentar som jag sände till kamraten språkläraren i Halmstad som i sitt yrke vant vant sig vid att det finns rätt och fel: ” Möjligen håller man fortfarande tänkandet fast vid "partiklar". Kanske skulle man lite hårdare utgå från vibrerande svängningar i tänkandet. Partiklar är väl detsamma som, tänker jag mig, när strängar med lika svängningstal finns i myckenhet nära varandra. Detta kanske också är ett alltför "materialistiskt" (naturvetenskapligt) sätt att tänka. Möjligen kommer vi också utanför vår hjärnas sätt att tänka när vi kommer så långt.”
TOD: Strängarnas värld.
Tacka din gode vän språkläraren för hans inlägg. Lärorik info om strängteorin och den har pushat mig till lite studier om den nya fysiken. Strängteorin är den absolut yttersta idén för närvarande i kvantfysiken. Partiklar i sig skulle alltså vara uppbyggda eller drivna av vibrerande ”strängar”. Börjar fysiken närma sig den absoluta ”nollpunkten” eller är det en oändligt lång väg kvar? Båda alternativen är spännnande.
Relativitetsteorins upptäckt att materia och energi balanserar och interagerar, att de är samma sak, innebar att man fann en form av ”nollpunkt, en självalstrande interaktion. Men fortfarande söker man lösningen på vad materia och energi i sig själva är uppbyggda av. Kvantmekaniken ser dock elementarpartiklarnas ”strängar” som fundamentala och endimensionella, något mindre finns inte. Vi får väl se. När jag kollat runt om de kvantfysiska strängarna så har jag hittat dessa uppgifter:
”Strängteorin säger att våra elementarpartiklar består av strängar. Den beskriver materiens minsta beståndsdelar som vibrerande strängar, ett vibrationsmönster för en elektron, ett annat för en kvark, och så vidare. Strängen är en-dimensionell och består inte av något, den är fundamental. Det finns alltså inget som är mindre än en sträng.”
Här kippar jag efter andan. Detta skulle innebära grunden till allt. Men antagligen kommer vetenskapen så småningom fram till ännu bättre förklaringsmodeller . Så har det alltid varit. Vare sig det blir via en ”teori om allt”, dvs. en bevisad hoplänkning av mikro och makro, slump och lagbundenhet eller via mikrovärlden en inbrytning i nya dimensioner. Mer om strängteorin:
”Att testa strängteori är ingen lätt sak, ibland har det hävdats att det inte går. Och ifrågasatts ifall strängteori i så fall är vetenskap eller filosofi.”
Min kommentar: I så fall en matematisk filosofi. Den humanistiska filosofin bygger på helheter inte på delar.
”Huvudproblemet visar sig vara att universum inte alls har de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner”.
”De fundamentala byggstenarna inom strängteorin är endimensionella vibrerande strängar, vilket innebär att de har en rumslig utsträckning till skillnad från tidigare fysikaliska modeller som baserades på punktlika (noll-dimensionella).”
”Strängteorin har som ett mål att lösa ett av de stora problemen inom teoretisk fysik: att förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Kvantmekaniken är nödvändig för att beskriva fysik i mycket liten skala och har hittills kunnat användas för att beskriva tre av de fyra fundamentala naturkrafterna: den elektromagnetiska kraften, samt de starka och svaga kärnkrafterna. Den allmänna relativitetsteorin däremot är en klassisk (icke kvantmekanisk) teori som beskriver den resterande kraften, gravitationen, men när man försöker formulera en kvantmekanisk version av teorin på samma sätt som man gör för de andra krafterna får man inte en rimlig teori.”
Jag har själv funderat över fysikens hittills misslyckade försök att få till en "teori om allt". Dvs. att knyta ihop makro och mikrovärldarna. Vad kom först, universum eller elementarpartiklarna? Har universum processat fram kvantvärlden eller har universum byggts upp ur kvantvärlden? Eller handlar det om två separata processer som har mötts och interagerat (se M-teorin nedan)? Att fysiken och matematiken räknar med 11 eller 26 dimensioner (beroende på olika faktorer), har eldat på mina funderingar. Jag inser att det faktiskt (matematiskt) tycks finnas 1-dimensionella världar bland elementarpartiklarnas strängar. "Världen" som både finns och inte finns.
VETENSKAPENS VÄG. Du och din vän halkar in på tankar om ”materialistiska synsätt”, syftande på hur vetenskapen tolkar sina rön. Jag tror att ni funderar över om vetenskapen kanske drar sina slutsatser alltför mycket utifrån vårt biosfäriska sätt att resonera i motsats till t.ex. min idé om ett kosmiskt tänkande, alltså att använda sig av större perspektiv. Men vetenskapen måste utgå från våra lokala jordiska erfarenheter. Det är dess enda väg att komma fram till bärkraftiga slutsatser. Alla andra metoder, inklusive min idé om ett kosmiskt tänkande är tills vidare spekulationer.
Filosofi är den högsta vetenskapen. Det materialistiska synsättet kallas också för empirism, med vilket menas en vetenskap baserad på tester och slutsatser av observerbara objekt. Motsatsen är rationalism, som är vetenskap utgående ur idéer och skrivna källor. Naturvetenskapen består av både empirism och rationalism medan t.ex. filosofin huvudsakligen är en rationell metod. Ibland ifrågasätts om filosofi är vetenskap men på det svarar jag: Självklart! Det är dessutom den högsta formen av vetande. Den är en tvärvetenskaplig sammanfattning av all samlad kunskap. Med logiskt och kritiskt tänkande söker den sig fram mot förståelse av helheter som komplement till naturvetenskapens studier av delar.
KAN MAN TÄNKA KOSMISKT? Du undrade skämtsamt om man kunde tänka kosmiskt. Nej, inte ännu i alla fall, eftersom vårfa tankeplattformar är biosfärriskt, alltså jordiskt evolutionerade. Men vi har redan nu möjlighet till ett lokalt helhetstänkande, genom att intuitivt inbegripa hela kedjan av upplevelse, test och slutsats i våra åsikter och reflexioner. Att lära oss tänka i form av del och helhet samtidigt. Jag hittade en insändare (namn ej angivet) på blogggen www.newsmill.se vars idéer liknar mina egna om kosmiskt tänkande och otänkbarhet:
”Telepati finns redan helt integrerat och invävt i alltets struktur trots att vi inte kallar fenomenet i fråga för telepati utan som det heter på engelska: ”Quantum entanglement”. Som en enkel förklaring kan man säga att det är två partiklar som är sammankopplade men utan att deras sammankoppling är beroende av det rumsliga avståndet mellan dem. Denna koppling är tidlös. Detta fenomen är mätbart och kan diffas mot samma typ av partiklar som inte är sammankopplade. Detta som en liten fingervisning att alltet (där vårt medvetande ingår precis som allt annat) är mycket konstigare än vad vi kan föreställa och i den bemärkelsen skulle man metaforiskt kunna kalla det ”parafysikaliskt” för att det inte passar i den verklighet av klassisk (materialistisk, min anm.) fysik som vi uppfattar att vår verklighet styrs av.”
Skribenten menar att partiklar långt ifrån varandra kan interagera genom att ”ignorera” rum/tids-dimensionen.
Det finns en form av skepsis mot paranormala fenomen som menar att människors önskan om att paranormala fenomen skall finnas är så stor att de inte vill ta till sig ”bevis” om att sådana fenomen inte existerar.
Det är ett haltande påstående tycker jag, eftersom det hittills inte har gått att varken bevisa eller motbevisa paranormala fenomen. Men att upplevelserna verkligen existerar måste anses bekräftat efter alla vittnesmålen genom historien.
INTUITIVT TÄNKANDE. Att tänka kosmiskt är att tänka intuitivt. Det var 1600-talsfilosofen Spinoza som framförde idén om en intuitiv helhetsyn som tänkandets högsta form. Den lägsta formen är ”det sunda förnuftet” som ger enkla förklaringar utifrån snäva delperspektiv och föreställningar. Vetenskapen finns på en högre nivå genom att analysera begrepp och idéer innan den drar slutsatser. Men intuitiv kunskap förstår direkt utan uppdelning och analys.
KURTS KOMMENTAR: Slump. Det är roligt med ditt tänkande, för det är öppet. Einstein hade först enbart ljushastigheten © i sin formel. Då stämde det inte. Då slängde han på måfå in den kvadrerade ljushastigheten. Intuition, menade han. Helt säkert även om en del hävdar att det var hans hustru som kom på det. Intuition, det är när man kommer på saker som man inte vet var man fått dem ifrån. Många medier arbetar så. Alla människor har intuition men inte så många vågar använda den.
I min gärning hjälper jag någon gång då och då människor med regi av deras tänkande och handlande. En person kunde inte besluta sig. Välj det ena, sade jag, på ren slump. När du valt det ena bestämmer du att det är det rätta. Alla människor har intuition och när du väljer slumpmässigt hjälper din intuition dig att välja rätt, d.v.s. det som kommer att ge dig vissa erfarenheter, som är bra för dig och som du annars skulle fått vara utan. Slump och system tillsammans? Einstein valde på slump den kvadrerade ljushasstigheten. Så bra det blev.
TOD: Fast att chansa är kanske inte alltid detsamma som intuition. Jag för min del, som är en seg och försiktig natur, väljer hellre att backa i stället för att chansa när jag är osäker. Jag går tillbaka och väljer en annan väg.
”Många medier arbetar utifrån intuition” skriver du. Spinoza pratade om en intuitiv kunskap, alltså en nivå högre än enbart intuitivt tänkande. Än så länge tycks det mig att parapsykologiska mediers kunskaper är begränsade. Jag accepterar att de har förmåga till upplevelser, men sedan? Vilken nytta kan de bidra med? Insatserna tycks sporadiska, som t.ex. inom kriminologin. Vad hindrar parapsykologin från mer kontinuerliga insatser?
KURT: Einstein sa att Gud inte spelade tärning, fastän han själv tillät sig att göra det. Vid slutet av sin levnad konstaterade han också att detta jordeliv mycket väl kunde vara en illusion. Jag var själv i närheten av detta för ett tag sedan när jag körde bilen genom Falkenberg. Så sakta, men ändå snabbt, fick jag en känsla av att allt jag såg, bilar, människor, hus, var något jag såg på en film. Jag var inte med själv utan såg det utifrån. Då förstod jag lite vad Einstein menade.
TOD: Jag är inte så betagen av Einsteins filosofiska sida. Han liksom en del andra vetenskapsmän tenderar att halka in i konventionellt banala hedniskreligiösa schabloner vid naturvetenskapens ände. Även de skarpaste hjärnor kan resonera som amatörer när de orienterar sig utanför sina specialområden.
Filosofiska amatörer. Så här skriver jag på Mindshots om detta: Jag har märkt att i andra sammanhang förnuftiga vetenskapsmän och filosofer ibland undermedvetet använder religiösa begrepp utan reflektion. I ett textavsnitt skriver tex. Bertrand Russell att "Det fria intellektet önskar se såsom Gud skulle se...". I ett annat sammanhang sa Stephen Hawking, forskaren bakom bla. big bang och svarta hål, att "Den teoretiska fysiskens yttersta uppgift är att förevisa de innersta delarna av Guds oändliga kreation". Sådana här uttalanden är ogenomtänkta. De förutsätter hedniska myter som fastslagna sanningar. Men ett kritiskt tänkande vet att s.k guds- eller andebgrepp finns i stort sett i lika många olika skepnader som det finns kulturer. Därför visar tal om gudsväsen, hur indoktrinerad man är. Det skulle vara upplyftande och gynna språkbrukets modernisering om civiliserade tänkare kunde vara tydliga mot gamla hedniska uttryck och tankesätt.
Det räcker alldeles utmärkt om forskarna bara konstaterar att de inte vet vad som ytterst ligger bakom ”alltet”. Att som Einstein i ena stunden förneka personliga gudar men i nästa prata om en ”gud som inte kastade tärning” öppnar upp för vilka tolkningar som helst. Han yttrade också att ”gud är inte någon trädgårdsmästare, han är trädgården”, vilket å andra sidan är ett panteistiskt synsätt (att gud är en enda helhet i vilken vi och naturen också ingår).
Men din beskrivning av livet som en illussion tycker jag om. För visst programmeras medvetandet genom våra föreställningar och av våra tolkningar. Vi bygger upp en värld av föreställningar. Kanske är vi så bundna vid våra vardagliga sysslor att vi glömmer bort att använda medvetandet fullt ut. Man hör ofta ”jag är för trött för att tänka”.
Computer inne i skallen. Jag kan inte förstå hjärnan på annat sätt än som en bearbetningscentral för inkommande information. Att ett medvetande kan uppstå som ett resultat av informationen är tack vare lagringsförmågan i den fantastiska minnesfunktionen. Från minnets databank kan vi plocka och bearbeta uppgifter. Med tiden samlar vi på oss mer och mer information, vilka vi kan kalla för delar eller filer. När många filer samkörs uppstår en holistisk helhetsförståelse av informationen, vi tänker och drar slutsatser medvetet (inte bara registrerar). Naturvetenskapen utgår från denna holistiska nivå medan metafysiken missar helheten och gör antaganden endast utifrån delar av erfarenheter i stället.
En högre holon-nivå. En framtida tänkandeprocess kanske skulle kunna verka via flera lager av holistiska helhetssyner i stället. Det handlar om att komma på en metod för att aktivera tänkande och medvetande som kan betrakta helheten utifrån en helhet som består av flera helheter. Med andra ord ett superavancerat holistiskt medvetande vilket använder sig av andra helheter som ”delar” i sitt medvetande. En högre holon-nivå som Magnus Engdahl skriver om på www.dynamiskaspiralen.blogspot.com . Han beskriver hur kunskapserfarenheter byggs upp genom växande nya plattformar av erfarenheter.
KURT: Jag tackar för din genomgång av slump och system. Jag för diskussioner med en kamrat som menar att allt kommit till av en slump. Han är Darwin-älskare. Jag ser ett gigantiskt system, säger jag då. Men jag får inte ihop det för när jag forskade handlade det om sannolikheten för att slumpen skulle ha kunnat åstadkomma resultatet. Nu har jag fått ihop det. Tack.
TOD: Din reaktion gläder mig. Jag skall här försöka utveckla mitt slump/system-resonemang vidare: Både system och slump är i grund och botten resultat av givna förutsättningar. Båda är beroende av varandra och interagerar någonstans i processen. Slumpen är ju ett system i sig (ett slumpartat system) medan systemmetoden måste göra sitt urval från alla ”existerande” möjligheter, däribland också dom som har tillkommit via slump. Alltså ingår slumpfaktorn som en möjlighet också i systematiserade system.
Slump och system utgår från samma ”mapp” av givna förutsättningar. Dom förutsättningarna är att materia i universum är konstant och lyder under de fyra fundamentala naturkrafterna; den elektromagnetiska , de starka och de svaga kärnkrafterna och gravitationen.
Mänskligheten har fram till nu varit påverkad till att betrakta världen via universums till synes lagbundna ”systematiserade” processer. Men efter kvantfysikens upptäckt av den ”laglösa” världen bland elementarpartiklarna verkar universum vara slumpartat i ena änden och systematiserat i andra.
KURT: Allt går in i vartannat. Ja, allting flyter, sade grekerna, lärde vi oss i skolan. Men vi fattade inte vad som menades. Det gör jag nu. Vårt logiska sätt att tänka låser fast oss säger du. Då har man ibland lite hjälp av benägenhet att vara ologisk. Det blir lite mera högerhjärnefilosofi med i bilden. Medierna tänker inte när de kommunicerar, de får till sig ord, meningar och bilder. De kopplar helt bort sitt logiska tänkande. Så jag håller helt med dig om att vårt logiska tänkande sätter vissa gränser. Visserligen har kvantfysikerna och astronomerna kommit en bra bit på väg i alla fall. Men även de använder sig av bilder, men då är det bilder som ofta hindrar ett öppet tänkande. Som bilden av en atom t.ex. Det är svårt att tänka sig allting i vibrationer, därför använder man hindrande bilder.
TOD: Mycket intressant det du säger om att medier kan ta till sig ord och bilder genom att koppla bort det logiska tänkandet. Det verkar vara samma principer som i trancendental meditation vilken sägs skärpa tänkandet. Överhuvud taget ger alla former av sinnespåverkande metoder effekter i medvetandet.
Trista dagar fokuserar jag på något positivt, det kan vara vad som helst egentligen, t.ex. att se fram mot en god lunch och genast mår jag bättre. Genom att intala oss något trevligt ställer hjärnan om. Hur kan detta komma sig? Ja, som för det mesta annat så söker jag förklaringen i våra evolutionära erfarenheter. Ett gott humör får oss bättre på hugget än deppighet och gör oss till effektivare problemlösare.
Ja, logiken kan låsa fast tänkandet. Men samtidigt är det tack vare den som vi inser detta! Så vårt tänkande hindras inte av logiken i sig utan av att logiken tvingas verka via de sinnesdata det matas med . Att experimentera med ologik är en medveten viljeakt. Det tar onekligen emot.
KURT: Parapsykologi. En mental evolution är nog på väg, ja. Min son har skrivit en 3-betygsuppsats, som han kallar "En annan verklighet". Dom tyckte den var bra, men han fick den inte godkänd eftersom han inte ville knyta an till någon traditionell teori. Sån finns inte för detta, sade han bara. Vad han fick fram där var att intresset för "det andliga" (inte religion) hade ökat och blivit mer accepterat, även bland män.
TOD: Har kollat upp texter och bloggdebatter med anknytning till parapsykologi. Skeptikerna påpekar att det inte finns några konkreta bevis trots rätt mycket forskning och att man därför skall ”lägga ner” frågan. Men faktum är att ”upplevelserna” likväl fortsätter ute bland människor som är mottagningsbara. Det behövs troligen en annan typ av forskning än den traditionella naturvetenskapliga för att kunna lösa de paranormala upplevelsernas gåta. Kvantfysikens teorier om elementarpartiklarnas ologiska världar kanske kan hjälpa fram en mer avancerad ”holon-nivå” och därmed en utveckling av vetenskapen.
Jag visar här några insändare från Torbjörn Sassarssons blogg ”Parapsykologin måste tas på allvar”:
”Det handlar om personlig kraft, medvetenhet och nytänkande. Det handlar även om en expanderande medvetenhet om verkligheten som kvantfysiker och strängteoriforskare försöker beskriva. Det handlar om ett avancerat fysiskt instrument som vi kallar hjärna och ett känsligt operativsystem som vi kallar psyke (the Mind)”.
TOD: Jag påstår inget i någon riktning men som jag uppfattar det så verkar både de ”andligt” tolkade och de ickeandliga paranormala upplevelserna i historien handla om tillfälliga medvetande-uppkopplingar i högre holon-nivåer. Upplevelserna är inte ”övernaturliga”, bara mer långtgående än våra vardagsupplevelser. Tolkningarna blir dock inte mer avancerade än mottagarnas kunskapsnivåer tillåter. De med högst kunskapsnivå anser att de inte kan ge någon förklaring och nöjer sig tills vidare med det, medan de social-kulturellt lättindoktrinerade är snabba till mystifierande tolkningar.
Här några andra insändare (namn ej angivna) på Torbjörn Sassarssons blogg:
”Läste en artikel i Illustrerad Vetenskap, där vetenskapliga experiment rörande ESP beskrevs.
Dr. Mario Kittenis experiment "Distant psychophysiological interaction effects” var nog det mest intressanta:” "Hjärnvågor är små elektromagnetiska svängningar som beror på nervcellernas aktivitet i hjärnbarken och mäts med EEG, med elektroder utanpå huvudet. Sändaren utsattes med ojämna mellanrum för ljusglimtar. Detta pågick i en kvart. Mottagaren, i ett annat rum hade liksom sändaren EEG-mätning av hjärnvågorna. Forskarna blev överraskade av resultatet. När sändaren exponerades för ljusglimtar reagerade även syncentrum hos mottagaren. Oddsen för att aktiviteten skulle öka av en slump är mindre än ett på hundra.”
”Det är bara att titta närmare på vetenskapen och forskningen som redan finns dokumenterad för att inte tala om alla spontana upplevelser hos var och en. Skeptikerna kan inte hur mycket de än vill, städa undan dessa fenomen. De fortsätter att hända och de triggar något djupt intuitivt inom oss. För mig handlar det om perception och intuition. Förmågan att kunna veta mer om och känna mer av verkligheten ”
”Jag antar att att människan har haft parapyskologiska förmågor i tusentals år och att det måste vara en stor fördel för en individ att ha dessa. Hur kommer det sig då att de är så okänt? Visst borde väl evolution ha sett till att vi alla idag har välutvecklade telepatiska, "remote viewing" och andra förmågor. Så är ju inte fallet och den enkla förklaringen är att vi bara har våra vanliga tråkiga fem sinnen” (Mats Forsblad).
TOD: Hur var det med Baba Rauf, Kurt. Gav han någon förklaring till sina paranormala förmågor när du träffade honom?
KURT: Matematik. Den enda jordiska sanningen finns inom matematiken, sade jag en gång, när vi diskuterade om det fanns någon sanning. Bells teorem räknades fram via matematik. Einstein gick i taket och den svenske atomfysikern från Lund, Bengt E. Y. Svensson, gjorde ett enastående försök att borförklara konsekvenserna av experimenten i Cern på 80-talet som gjorde Bells teorem till även en materiell sanning.
Han började artikeln med "Betyder detta då att parapsykologin har någon betydelse. Nej, alls icke", svarade han själv. Den repressiva kraften i Sverige kommer från de intellektuella, från akademikerna,sade den erkände invandrarförfattaren Kalifatides häromdagen i en radiointervju.
TOD: Jag citerar ur uppslagsboken: ” Bells teorem handlar om att kvantvärlden verkar ha andra egenskaper än den fysikaliska världen. Kvantfysik ger en matematisk bild av naturen som inte helt står i samklang med den klassiskt matematiska bilden av naturen. Fysikaliska system som är mycket små uppvisar förbryllande egenskaper som inte har någon motsvarighet i större fysikaliska system. Ett exempel är att en partikel kan befinna sig på fysikaliskt helt oförutsägbara platser samtidigt. Tolkningar av detta har gett upphov till olika hypotetiska teorier om Universums natur.
Enligt traditionell fysik kan en händelse eller partikel inte fortplanta sig snabbare än ljushastigheten.
Märkvärdigt nog gäller inte detta på partikelpar, där båda tycks omvandlas samtidigt på olika platser.”
KURT: Det lustiga är att matematikerna kan räkna fram resultat, som varken dom eller någon annan begriper, ändå är det på det viset. Och om strängteorin eller teorin om M var det en amerikansk professor som uppträdde i svensk TV och sade att det var den bästa teorin vi hade, men att han tyckte hemskt illa om den. Själv var jag dålig i matematik i skolan, vilket kanske gjort mitt tänkande lite friare
TOD: M-teorin kopplar ihop de olika supersträngteorierna till en enhetlig teori. Den når nästan, nästan, fram till en teori om allt men lyckas fortfarande inte få in den speciella relativitetsteorin (däremot den allmänna). Det är kvantfysikern Ed Witten som har utarbertat denna teori. (Uppgifterna hämtade ur uppsklagsboken).
”M-teorin tillåter olika typer av universum.
Inom M-teorin kan universum ha flera olika former. Några av alla dessa former är:
Vi lever i ett universum som har tre utsträckta rumsdimensioner, sex ihoprullade rumsdimensioner och en tidsdimension. Inom dessa vibrerar en tvådimensionell sträng, ett s.k. bran.
Vi lever på ett tredimensionellt D-bran som rör sig i en sjudimensionell utsträckt rymd.
Det kan finnas ett flertal (parallella) världar på olika D-bran som flyter runt, vilket leder till en teori om att det var två sådana membran som när de kolliderade orsakade Big Bang.”
KURT: Det var kul(t) det här du menade om likamedstecknet. Du har orsak och verkan som en tanke ihop med likamedstecknet. Jag har balans. Det måste vara lika mycket på var sida säger oss dubbel italiensk bokföring, annars stämmer det inte. Två hästar = fyra grisar, om man tänker i kilo. Min son och jag arbetar med ett färgtest, som har till syfte att upptäcka obalanser hos människor, så att man skall kunna rätta till den balansen för att öka energi och livsglädje. Vi har lika mycket materia som antimateria = balans. Fast det kanske inte är helt sant eftersom universums acelleration ju ökar. Du talar om uppfinningen av =. Är det en uppfinning eller är det ett sätt att precisera tänkandet bara? Har det alltid funnits så länge det funnits tänkande fast i en mer diffus form? Oj, vad man kan sväva ut här. Fast det nya tecknet som du i andanom ser, verkar ännu mer spännande. Att med hjälp av ett tecken se helheten. Medvetenheten om sambanden mellan företeelser tycker jag ökar hos en för varje dag som går. Där har vi ju en massa = i din mening.
TOD: Likhetstecknet ”uppfanns” faktiskt så relativt sent som på 1500-talet av den engelske matematikern Robert Recorde. Han definierade likhetstecknet som ”därför att två saker inte kan bli mer lika”. Nuförtiden definierar man det som: ”en relation eller struktur mellan siffror, tal och uttryck”. Likhetstecknet används också som en uppmaning till en operation, att en beräkning skall utföras.
Ett nytt tecken för helhetskunskap. Vad gäller ett nytt tecken som beskriver intuitiv helhetsförståelse (i motsats till matematikens kausala delförståelser) så är det fritt fram för förslag. Kanske en fyrkant (ett rum) och en sträng (ickerumslig) som genomkorsar varandra?
Hur, när och i vilka sammanhang skulle man använda rum/strängen vid definitioner? Min grundidé (öppen för vidareutveckling) skulle kunna vara vid sammanfogning av olika slutsatser till en helhetsbild. T.ex resonemang från olika vetenskapsgrenar. Och ytterst för att sammanlänka all kunskap.
Min definition av en rum/sträng-förståelse blir så här: Rum/sträng-kunskap är en insikt om rum/tidsvärlden, inte inifrån densamma utan ”utanför”. Rum/sträng-tänkande analyserar inte utifrån orsaker utan utifrån insikter.
Det här var en första test-definition. Få se om jag kan vidareutveckla idén framöver.
Du upplever likhetssymbolen som en balans. Det har jag inga invändningar emot. Min egen idé om att symbolen i grund och botten, kanske omedvetet, beskriver en orsak/verkan- upplevelse använde jag mer för att visa hur kausalitetsbunden matematiken är. Och inget fel med det, vetenskapen måste utgå ur vårt sätt att uppleva verkligheten. Tids nog leder den oss säkert till en högre nivå. Spännande nog är det precis det som kvantfysikens matematik håller på att göra. Är kvantvärldens systematiserade kaos helt orsakfritt eller finns det fortfarande push-faktorer med i spelet? Frågan är i vilket fall, varför elementarpartiklar beter sig till synes så slumpmässigt?
Ja, det är bekräftat att det finns en antipartikel för varje vanlig partikel. Men i en artikel i Hallands Nyheter skrev Lars Rosenberg att vi bara till 0,5 % består av massa (kvarkar), resten är energi! På energifronten verkar vi vara välbeställda. ”Det gäller att rätta till balansen för att öka energi och livsglädje” skriver du. Går det att öka livsglädjen med mer än 99,5 % energi? Jag skojar.
Att dö med ett leende. Att sträva efter balans är gott i sig men inte tillräckligt, anser jag. En balans är enbart en kompromiss, en vapenvila. För eftersom alla andra också söker balans så uppstår oundvikligen konflikter. Detta är universums princip. Tyvärr arbetar universum med grovsortering vilket gör att det ”bästa” alternativet inte alltid segrar på kort sikt. Men på lång sikt uppstår så småningom ändå en ny balans. Vi ser hur nya livsformer tar över när gamla går under. Och hur historiens cirkel sluter sig efter perioder av konflikter.
Detta får mig att betrakta universum som en blind process utan förmåga till smart källsortering. Dess grovsorteringsmetod resulterar visserligen i slutändan i jämvikt men för ett humanistiskt medvetande är enbart jämvikt inte den högsta principen. Jag betraktar samklang (harmoni) som en mer förädlad existensform. Lyckas jag uppnå en känsla av samklang med kosmos så kan jag så småningom dö med ett leende.
KURT: Det nya perspektivet. Här handlar det om att kunna ta till sig nya pespektiv. Man kan böja sig neråt och titta bakåt mellan benen och se världen upp och nedvänd och säga "ja, det var väl ingenting, det är ju bara för att jag böjt mig ner och tittat bakåt" eller "oj, vad fantastiskt, jag har en helt ny värld här!"
TOD: Ja visst, det kanske är lättare än vi tror att se saker på ett annat sätt. Våra felaktiga perspektiv uppstår ur medföddda och inlärda konventioner. Det finns inte endast en inkommande sinnesbarriär när vi tar emot och bearbetar sinnesinformationerna utan vi producerar dessutom själva en utåtgående mental fragmentering genom våra tolkningar som filtrerar bort en massa av informationerna.
Men när vi genom fragmentering försöker göra världen lättare att förstå så blir den samtidigt svårbegriplig. Jag tänker ibland på detta när jag hör filosofiska samtal om t.ex det fantastiska mänskliga medvetandet. Vetenskapen har fortfarande svårt att sätta in det i ett rent fysikaliskt sammanhang. Det beror på att man fragmenterar medvetandet som något som på något märkligt sätt har kommit att interagera i våra tänkanden.
En bakteries medvetande. Men om man i stället resonerar helhetsmässigt hela vägen från bakterier, ja varför inte från elementarpartiklar, så ser man hur grunden till allt medvetande, driften att välja alternativ, finns med under hela processen. Det är inget som plötsligt har satt rot.
I was born with a plastic spoon in my mouth (the Who 1965). Jag förstår medvetande som en spegeleffekt av alla våra gradvis framväxande erfarenheter. Inget mystifistiskt utan en härlig insikt. Mysteriet som finns att lösa är snarare hur principen med utveckling genom val har uppstått. Jag ser plast i min spegelbild.
Spegelbilden får avsluta funderingarna för denna gången. / tod /
KURT: Hej Tod
Jag börjar med att klippa in en kommentar som jag sände till kamraten språkläraren i Halmstad som i sitt yrke vant vant sig vid att det finns rätt och fel: ” Möjligen håller man fortfarande tänkandet fast vid "partiklar". Kanske skulle man lite hårdare utgå från vibrerande svängningar i tänkandet. Partiklar är väl detsamma som, tänker jag mig, när strängar med lika svängningstal finns i myckenhet nära varandra. Detta kanske också är ett alltför "materialistiskt" (naturvetenskapligt) sätt att tänka. Möjligen kommer vi också utanför vår hjärnas sätt att tänka när vi kommer så långt.”
TOD: Strängarnas värld.
Tacka din gode vän språkläraren för hans inlägg. Lärorik info om strängteorin och den har pushat mig till lite studier om den nya fysiken. Strängteorin är den absolut yttersta idén för närvarande i kvantfysiken. Partiklar i sig skulle alltså vara uppbyggda eller drivna av vibrerande ”strängar”. Börjar fysiken närma sig den absoluta ”nollpunkten” eller är det en oändligt lång väg kvar? Båda alternativen är spännnande.
Relativitetsteorins upptäckt att materia och energi balanserar och interagerar, att de är samma sak, innebar att man fann en form av ”nollpunkt, en självalstrande interaktion. Men fortfarande söker man lösningen på vad materia och energi i sig själva är uppbyggda av. Kvantmekaniken ser dock elementarpartiklarnas ”strängar” som fundamentala och endimensionella, något mindre finns inte. Vi får väl se. När jag kollat runt om de kvantfysiska strängarna så har jag hittat dessa uppgifter:
”Strängteorin säger att våra elementarpartiklar består av strängar. Den beskriver materiens minsta beståndsdelar som vibrerande strängar, ett vibrationsmönster för en elektron, ett annat för en kvark, och så vidare. Strängen är en-dimensionell och består inte av något, den är fundamental. Det finns alltså inget som är mindre än en sträng.”
Här kippar jag efter andan. Detta skulle innebära grunden till allt. Men antagligen kommer vetenskapen så småningom fram till ännu bättre förklaringsmodeller . Så har det alltid varit. Vare sig det blir via en ”teori om allt”, dvs. en bevisad hoplänkning av mikro och makro, slump och lagbundenhet eller via mikrovärlden en inbrytning i nya dimensioner. Mer om strängteorin:
”Att testa strängteori är ingen lätt sak, ibland har det hävdats att det inte går. Och ifrågasatts ifall strängteori i så fall är vetenskap eller filosofi.”
Min kommentar: I så fall en matematisk filosofi. Den humanistiska filosofin bygger på helheter inte på delar.
”Huvudproblemet visar sig vara att universum inte alls har de väntade fyra dimensionerna – tre i rummet och en tidsaxel – utan 10 eller 11. Mer exakt har bosoniska strängteorier 26 dimensioner, medan supersträngar och M-teorier visar sig innehålla 10 eller 11 dimensioner”.
”De fundamentala byggstenarna inom strängteorin är endimensionella vibrerande strängar, vilket innebär att de har en rumslig utsträckning till skillnad från tidigare fysikaliska modeller som baserades på punktlika (noll-dimensionella).”
”Strängteorin har som ett mål att lösa ett av de stora problemen inom teoretisk fysik: att förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Kvantmekaniken är nödvändig för att beskriva fysik i mycket liten skala och har hittills kunnat användas för att beskriva tre av de fyra fundamentala naturkrafterna: den elektromagnetiska kraften, samt de starka och svaga kärnkrafterna. Den allmänna relativitetsteorin däremot är en klassisk (icke kvantmekanisk) teori som beskriver den resterande kraften, gravitationen, men när man försöker formulera en kvantmekanisk version av teorin på samma sätt som man gör för de andra krafterna får man inte en rimlig teori.”
Jag har själv funderat över fysikens hittills misslyckade försök att få till en "teori om allt". Dvs. att knyta ihop makro och mikrovärldarna. Vad kom först, universum eller elementarpartiklarna? Har universum processat fram kvantvärlden eller har universum byggts upp ur kvantvärlden? Eller handlar det om två separata processer som har mötts och interagerat (se M-teorin nedan)? Att fysiken och matematiken räknar med 11 eller 26 dimensioner (beroende på olika faktorer), har eldat på mina funderingar. Jag inser att det faktiskt (matematiskt) tycks finnas 1-dimensionella världar bland elementarpartiklarnas strängar. "Världen" som både finns och inte finns.
VETENSKAPENS VÄG. Du och din vän halkar in på tankar om ”materialistiska synsätt”, syftande på hur vetenskapen tolkar sina rön. Jag tror att ni funderar över om vetenskapen kanske drar sina slutsatser alltför mycket utifrån vårt biosfäriska sätt att resonera i motsats till t.ex. min idé om ett kosmiskt tänkande, alltså att använda sig av större perspektiv. Men vetenskapen måste utgå från våra lokala jordiska erfarenheter. Det är dess enda väg att komma fram till bärkraftiga slutsatser. Alla andra metoder, inklusive min idé om ett kosmiskt tänkande är tills vidare spekulationer.
Filosofi är den högsta vetenskapen. Det materialistiska synsättet kallas också för empirism, med vilket menas en vetenskap baserad på tester och slutsatser av observerbara objekt. Motsatsen är rationalism, som är vetenskap utgående ur idéer och skrivna källor. Naturvetenskapen består av både empirism och rationalism medan t.ex. filosofin huvudsakligen är en rationell metod. Ibland ifrågasätts om filosofi är vetenskap men på det svarar jag: Självklart! Det är dessutom den högsta formen av vetande. Den är en tvärvetenskaplig sammanfattning av all samlad kunskap. Med logiskt och kritiskt tänkande söker den sig fram mot förståelse av helheter som komplement till naturvetenskapens studier av delar.
KAN MAN TÄNKA KOSMISKT? Du undrade skämtsamt om man kunde tänka kosmiskt. Nej, inte ännu i alla fall, eftersom vårfa tankeplattformar är biosfärriskt, alltså jordiskt evolutionerade. Men vi har redan nu möjlighet till ett lokalt helhetstänkande, genom att intuitivt inbegripa hela kedjan av upplevelse, test och slutsats i våra åsikter och reflexioner. Att lära oss tänka i form av del och helhet samtidigt. Jag hittade en insändare (namn ej angivet) på blogggen www.newsmill.se vars idéer liknar mina egna om kosmiskt tänkande och otänkbarhet:
”Telepati finns redan helt integrerat och invävt i alltets struktur trots att vi inte kallar fenomenet i fråga för telepati utan som det heter på engelska: ”Quantum entanglement”. Som en enkel förklaring kan man säga att det är två partiklar som är sammankopplade men utan att deras sammankoppling är beroende av det rumsliga avståndet mellan dem. Denna koppling är tidlös. Detta fenomen är mätbart och kan diffas mot samma typ av partiklar som inte är sammankopplade. Detta som en liten fingervisning att alltet (där vårt medvetande ingår precis som allt annat) är mycket konstigare än vad vi kan föreställa och i den bemärkelsen skulle man metaforiskt kunna kalla det ”parafysikaliskt” för att det inte passar i den verklighet av klassisk (materialistisk, min anm.) fysik som vi uppfattar att vår verklighet styrs av.”
Skribenten menar att partiklar långt ifrån varandra kan interagera genom att ”ignorera” rum/tids-dimensionen.
Det finns en form av skepsis mot paranormala fenomen som menar att människors önskan om att paranormala fenomen skall finnas är så stor att de inte vill ta till sig ”bevis” om att sådana fenomen inte existerar.
Det är ett haltande påstående tycker jag, eftersom det hittills inte har gått att varken bevisa eller motbevisa paranormala fenomen. Men att upplevelserna verkligen existerar måste anses bekräftat efter alla vittnesmålen genom historien.
INTUITIVT TÄNKANDE. Att tänka kosmiskt är att tänka intuitivt. Det var 1600-talsfilosofen Spinoza som framförde idén om en intuitiv helhetsyn som tänkandets högsta form. Den lägsta formen är ”det sunda förnuftet” som ger enkla förklaringar utifrån snäva delperspektiv och föreställningar. Vetenskapen finns på en högre nivå genom att analysera begrepp och idéer innan den drar slutsatser. Men intuitiv kunskap förstår direkt utan uppdelning och analys.
KURTS KOMMENTAR: Slump. Det är roligt med ditt tänkande, för det är öppet. Einstein hade först enbart ljushastigheten © i sin formel. Då stämde det inte. Då slängde han på måfå in den kvadrerade ljushastigheten. Intuition, menade han. Helt säkert även om en del hävdar att det var hans hustru som kom på det. Intuition, det är när man kommer på saker som man inte vet var man fått dem ifrån. Många medier arbetar så. Alla människor har intuition men inte så många vågar använda den.
I min gärning hjälper jag någon gång då och då människor med regi av deras tänkande och handlande. En person kunde inte besluta sig. Välj det ena, sade jag, på ren slump. När du valt det ena bestämmer du att det är det rätta. Alla människor har intuition och när du väljer slumpmässigt hjälper din intuition dig att välja rätt, d.v.s. det som kommer att ge dig vissa erfarenheter, som är bra för dig och som du annars skulle fått vara utan. Slump och system tillsammans? Einstein valde på slump den kvadrerade ljushasstigheten. Så bra det blev.
TOD: Fast att chansa är kanske inte alltid detsamma som intuition. Jag för min del, som är en seg och försiktig natur, väljer hellre att backa i stället för att chansa när jag är osäker. Jag går tillbaka och väljer en annan väg.
”Många medier arbetar utifrån intuition” skriver du. Spinoza pratade om en intuitiv kunskap, alltså en nivå högre än enbart intuitivt tänkande. Än så länge tycks det mig att parapsykologiska mediers kunskaper är begränsade. Jag accepterar att de har förmåga till upplevelser, men sedan? Vilken nytta kan de bidra med? Insatserna tycks sporadiska, som t.ex. inom kriminologin. Vad hindrar parapsykologin från mer kontinuerliga insatser?
KURT: Einstein sa att Gud inte spelade tärning, fastän han själv tillät sig att göra det. Vid slutet av sin levnad konstaterade han också att detta jordeliv mycket väl kunde vara en illusion. Jag var själv i närheten av detta för ett tag sedan när jag körde bilen genom Falkenberg. Så sakta, men ändå snabbt, fick jag en känsla av att allt jag såg, bilar, människor, hus, var något jag såg på en film. Jag var inte med själv utan såg det utifrån. Då förstod jag lite vad Einstein menade.
TOD: Jag är inte så betagen av Einsteins filosofiska sida. Han liksom en del andra vetenskapsmän tenderar att halka in i konventionellt banala hedniskreligiösa schabloner vid naturvetenskapens ände. Även de skarpaste hjärnor kan resonera som amatörer när de orienterar sig utanför sina specialområden.
Filosofiska amatörer. Så här skriver jag på Mindshots om detta: Jag har märkt att i andra sammanhang förnuftiga vetenskapsmän och filosofer ibland undermedvetet använder religiösa begrepp utan reflektion. I ett textavsnitt skriver tex. Bertrand Russell att "Det fria intellektet önskar se såsom Gud skulle se...". I ett annat sammanhang sa Stephen Hawking, forskaren bakom bla. big bang och svarta hål, att "Den teoretiska fysiskens yttersta uppgift är att förevisa de innersta delarna av Guds oändliga kreation". Sådana här uttalanden är ogenomtänkta. De förutsätter hedniska myter som fastslagna sanningar. Men ett kritiskt tänkande vet att s.k guds- eller andebgrepp finns i stort sett i lika många olika skepnader som det finns kulturer. Därför visar tal om gudsväsen, hur indoktrinerad man är. Det skulle vara upplyftande och gynna språkbrukets modernisering om civiliserade tänkare kunde vara tydliga mot gamla hedniska uttryck och tankesätt.
Det räcker alldeles utmärkt om forskarna bara konstaterar att de inte vet vad som ytterst ligger bakom ”alltet”. Att som Einstein i ena stunden förneka personliga gudar men i nästa prata om en ”gud som inte kastade tärning” öppnar upp för vilka tolkningar som helst. Han yttrade också att ”gud är inte någon trädgårdsmästare, han är trädgården”, vilket å andra sidan är ett panteistiskt synsätt (att gud är en enda helhet i vilken vi och naturen också ingår).
Men din beskrivning av livet som en illussion tycker jag om. För visst programmeras medvetandet genom våra föreställningar och av våra tolkningar. Vi bygger upp en värld av föreställningar. Kanske är vi så bundna vid våra vardagliga sysslor att vi glömmer bort att använda medvetandet fullt ut. Man hör ofta ”jag är för trött för att tänka”.
Computer inne i skallen. Jag kan inte förstå hjärnan på annat sätt än som en bearbetningscentral för inkommande information. Att ett medvetande kan uppstå som ett resultat av informationen är tack vare lagringsförmågan i den fantastiska minnesfunktionen. Från minnets databank kan vi plocka och bearbeta uppgifter. Med tiden samlar vi på oss mer och mer information, vilka vi kan kalla för delar eller filer. När många filer samkörs uppstår en holistisk helhetsförståelse av informationen, vi tänker och drar slutsatser medvetet (inte bara registrerar). Naturvetenskapen utgår från denna holistiska nivå medan metafysiken missar helheten och gör antaganden endast utifrån delar av erfarenheter i stället.
En högre holon-nivå. En framtida tänkandeprocess kanske skulle kunna verka via flera lager av holistiska helhetssyner i stället. Det handlar om att komma på en metod för att aktivera tänkande och medvetande som kan betrakta helheten utifrån en helhet som består av flera helheter. Med andra ord ett superavancerat holistiskt medvetande vilket använder sig av andra helheter som ”delar” i sitt medvetande. En högre holon-nivå som Magnus Engdahl skriver om på www.dynamiskaspiralen.blogspot.com . Han beskriver hur kunskapserfarenheter byggs upp genom växande nya plattformar av erfarenheter.
KURT: Jag tackar för din genomgång av slump och system. Jag för diskussioner med en kamrat som menar att allt kommit till av en slump. Han är Darwin-älskare. Jag ser ett gigantiskt system, säger jag då. Men jag får inte ihop det för när jag forskade handlade det om sannolikheten för att slumpen skulle ha kunnat åstadkomma resultatet. Nu har jag fått ihop det. Tack.
TOD: Din reaktion gläder mig. Jag skall här försöka utveckla mitt slump/system-resonemang vidare: Både system och slump är i grund och botten resultat av givna förutsättningar. Båda är beroende av varandra och interagerar någonstans i processen. Slumpen är ju ett system i sig (ett slumpartat system) medan systemmetoden måste göra sitt urval från alla ”existerande” möjligheter, däribland också dom som har tillkommit via slump. Alltså ingår slumpfaktorn som en möjlighet också i systematiserade system.
Slump och system utgår från samma ”mapp” av givna förutsättningar. Dom förutsättningarna är att materia i universum är konstant och lyder under de fyra fundamentala naturkrafterna; den elektromagnetiska , de starka och de svaga kärnkrafterna och gravitationen.
Mänskligheten har fram till nu varit påverkad till att betrakta världen via universums till synes lagbundna ”systematiserade” processer. Men efter kvantfysikens upptäckt av den ”laglösa” världen bland elementarpartiklarna verkar universum vara slumpartat i ena änden och systematiserat i andra.
KURT: Allt går in i vartannat. Ja, allting flyter, sade grekerna, lärde vi oss i skolan. Men vi fattade inte vad som menades. Det gör jag nu. Vårt logiska sätt att tänka låser fast oss säger du. Då har man ibland lite hjälp av benägenhet att vara ologisk. Det blir lite mera högerhjärnefilosofi med i bilden. Medierna tänker inte när de kommunicerar, de får till sig ord, meningar och bilder. De kopplar helt bort sitt logiska tänkande. Så jag håller helt med dig om att vårt logiska tänkande sätter vissa gränser. Visserligen har kvantfysikerna och astronomerna kommit en bra bit på väg i alla fall. Men även de använder sig av bilder, men då är det bilder som ofta hindrar ett öppet tänkande. Som bilden av en atom t.ex. Det är svårt att tänka sig allting i vibrationer, därför använder man hindrande bilder.
TOD: Mycket intressant det du säger om att medier kan ta till sig ord och bilder genom att koppla bort det logiska tänkandet. Det verkar vara samma principer som i trancendental meditation vilken sägs skärpa tänkandet. Överhuvud taget ger alla former av sinnespåverkande metoder effekter i medvetandet.
Trista dagar fokuserar jag på något positivt, det kan vara vad som helst egentligen, t.ex. att se fram mot en god lunch och genast mår jag bättre. Genom att intala oss något trevligt ställer hjärnan om. Hur kan detta komma sig? Ja, som för det mesta annat så söker jag förklaringen i våra evolutionära erfarenheter. Ett gott humör får oss bättre på hugget än deppighet och gör oss till effektivare problemlösare.
Ja, logiken kan låsa fast tänkandet. Men samtidigt är det tack vare den som vi inser detta! Så vårt tänkande hindras inte av logiken i sig utan av att logiken tvingas verka via de sinnesdata det matas med . Att experimentera med ologik är en medveten viljeakt. Det tar onekligen emot.
KURT: Parapsykologi. En mental evolution är nog på väg, ja. Min son har skrivit en 3-betygsuppsats, som han kallar "En annan verklighet". Dom tyckte den var bra, men han fick den inte godkänd eftersom han inte ville knyta an till någon traditionell teori. Sån finns inte för detta, sade han bara. Vad han fick fram där var att intresset för "det andliga" (inte religion) hade ökat och blivit mer accepterat, även bland män.
TOD: Har kollat upp texter och bloggdebatter med anknytning till parapsykologi. Skeptikerna påpekar att det inte finns några konkreta bevis trots rätt mycket forskning och att man därför skall ”lägga ner” frågan. Men faktum är att ”upplevelserna” likväl fortsätter ute bland människor som är mottagningsbara. Det behövs troligen en annan typ av forskning än den traditionella naturvetenskapliga för att kunna lösa de paranormala upplevelsernas gåta. Kvantfysikens teorier om elementarpartiklarnas ologiska världar kanske kan hjälpa fram en mer avancerad ”holon-nivå” och därmed en utveckling av vetenskapen.
Jag visar här några insändare från Torbjörn Sassarssons blogg ”Parapsykologin måste tas på allvar”:
”Det handlar om personlig kraft, medvetenhet och nytänkande. Det handlar även om en expanderande medvetenhet om verkligheten som kvantfysiker och strängteoriforskare försöker beskriva. Det handlar om ett avancerat fysiskt instrument som vi kallar hjärna och ett känsligt operativsystem som vi kallar psyke (the Mind)”.
TOD: Jag påstår inget i någon riktning men som jag uppfattar det så verkar både de ”andligt” tolkade och de ickeandliga paranormala upplevelserna i historien handla om tillfälliga medvetande-uppkopplingar i högre holon-nivåer. Upplevelserna är inte ”övernaturliga”, bara mer långtgående än våra vardagsupplevelser. Tolkningarna blir dock inte mer avancerade än mottagarnas kunskapsnivåer tillåter. De med högst kunskapsnivå anser att de inte kan ge någon förklaring och nöjer sig tills vidare med det, medan de social-kulturellt lättindoktrinerade är snabba till mystifierande tolkningar.
Här några andra insändare (namn ej angivna) på Torbjörn Sassarssons blogg:
”Läste en artikel i Illustrerad Vetenskap, där vetenskapliga experiment rörande ESP beskrevs.
Dr. Mario Kittenis experiment "Distant psychophysiological interaction effects” var nog det mest intressanta:” "Hjärnvågor är små elektromagnetiska svängningar som beror på nervcellernas aktivitet i hjärnbarken och mäts med EEG, med elektroder utanpå huvudet. Sändaren utsattes med ojämna mellanrum för ljusglimtar. Detta pågick i en kvart. Mottagaren, i ett annat rum hade liksom sändaren EEG-mätning av hjärnvågorna. Forskarna blev överraskade av resultatet. När sändaren exponerades för ljusglimtar reagerade även syncentrum hos mottagaren. Oddsen för att aktiviteten skulle öka av en slump är mindre än ett på hundra.”
”Det är bara att titta närmare på vetenskapen och forskningen som redan finns dokumenterad för att inte tala om alla spontana upplevelser hos var och en. Skeptikerna kan inte hur mycket de än vill, städa undan dessa fenomen. De fortsätter att hända och de triggar något djupt intuitivt inom oss. För mig handlar det om perception och intuition. Förmågan att kunna veta mer om och känna mer av verkligheten ”
”Jag antar att att människan har haft parapyskologiska förmågor i tusentals år och att det måste vara en stor fördel för en individ att ha dessa. Hur kommer det sig då att de är så okänt? Visst borde väl evolution ha sett till att vi alla idag har välutvecklade telepatiska, "remote viewing" och andra förmågor. Så är ju inte fallet och den enkla förklaringen är att vi bara har våra vanliga tråkiga fem sinnen” (Mats Forsblad).
TOD: Hur var det med Baba Rauf, Kurt. Gav han någon förklaring till sina paranormala förmågor när du träffade honom?
KURT: Matematik. Den enda jordiska sanningen finns inom matematiken, sade jag en gång, när vi diskuterade om det fanns någon sanning. Bells teorem räknades fram via matematik. Einstein gick i taket och den svenske atomfysikern från Lund, Bengt E. Y. Svensson, gjorde ett enastående försök att borförklara konsekvenserna av experimenten i Cern på 80-talet som gjorde Bells teorem till även en materiell sanning.
Han började artikeln med "Betyder detta då att parapsykologin har någon betydelse. Nej, alls icke", svarade han själv. Den repressiva kraften i Sverige kommer från de intellektuella, från akademikerna,sade den erkände invandrarförfattaren Kalifatides häromdagen i en radiointervju.
TOD: Jag citerar ur uppslagsboken: ” Bells teorem handlar om att kvantvärlden verkar ha andra egenskaper än den fysikaliska världen. Kvantfysik ger en matematisk bild av naturen som inte helt står i samklang med den klassiskt matematiska bilden av naturen. Fysikaliska system som är mycket små uppvisar förbryllande egenskaper som inte har någon motsvarighet i större fysikaliska system. Ett exempel är att en partikel kan befinna sig på fysikaliskt helt oförutsägbara platser samtidigt. Tolkningar av detta har gett upphov till olika hypotetiska teorier om Universums natur.
Enligt traditionell fysik kan en händelse eller partikel inte fortplanta sig snabbare än ljushastigheten.
Märkvärdigt nog gäller inte detta på partikelpar, där båda tycks omvandlas samtidigt på olika platser.”
KURT: Det lustiga är att matematikerna kan räkna fram resultat, som varken dom eller någon annan begriper, ändå är det på det viset. Och om strängteorin eller teorin om M var det en amerikansk professor som uppträdde i svensk TV och sade att det var den bästa teorin vi hade, men att han tyckte hemskt illa om den. Själv var jag dålig i matematik i skolan, vilket kanske gjort mitt tänkande lite friare
TOD: M-teorin kopplar ihop de olika supersträngteorierna till en enhetlig teori. Den når nästan, nästan, fram till en teori om allt men lyckas fortfarande inte få in den speciella relativitetsteorin (däremot den allmänna). Det är kvantfysikern Ed Witten som har utarbertat denna teori. (Uppgifterna hämtade ur uppsklagsboken).
”M-teorin tillåter olika typer av universum.
Inom M-teorin kan universum ha flera olika former. Några av alla dessa former är:
Vi lever i ett universum som har tre utsträckta rumsdimensioner, sex ihoprullade rumsdimensioner och en tidsdimension. Inom dessa vibrerar en tvådimensionell sträng, ett s.k. bran.
Vi lever på ett tredimensionellt D-bran som rör sig i en sjudimensionell utsträckt rymd.
Det kan finnas ett flertal (parallella) världar på olika D-bran som flyter runt, vilket leder till en teori om att det var två sådana membran som när de kolliderade orsakade Big Bang.”
KURT: Det var kul(t) det här du menade om likamedstecknet. Du har orsak och verkan som en tanke ihop med likamedstecknet. Jag har balans. Det måste vara lika mycket på var sida säger oss dubbel italiensk bokföring, annars stämmer det inte. Två hästar = fyra grisar, om man tänker i kilo. Min son och jag arbetar med ett färgtest, som har till syfte att upptäcka obalanser hos människor, så att man skall kunna rätta till den balansen för att öka energi och livsglädje. Vi har lika mycket materia som antimateria = balans. Fast det kanske inte är helt sant eftersom universums acelleration ju ökar. Du talar om uppfinningen av =. Är det en uppfinning eller är det ett sätt att precisera tänkandet bara? Har det alltid funnits så länge det funnits tänkande fast i en mer diffus form? Oj, vad man kan sväva ut här. Fast det nya tecknet som du i andanom ser, verkar ännu mer spännande. Att med hjälp av ett tecken se helheten. Medvetenheten om sambanden mellan företeelser tycker jag ökar hos en för varje dag som går. Där har vi ju en massa = i din mening.
TOD: Likhetstecknet ”uppfanns” faktiskt så relativt sent som på 1500-talet av den engelske matematikern Robert Recorde. Han definierade likhetstecknet som ”därför att två saker inte kan bli mer lika”. Nuförtiden definierar man det som: ”en relation eller struktur mellan siffror, tal och uttryck”. Likhetstecknet används också som en uppmaning till en operation, att en beräkning skall utföras.
Ett nytt tecken för helhetskunskap. Vad gäller ett nytt tecken som beskriver intuitiv helhetsförståelse (i motsats till matematikens kausala delförståelser) så är det fritt fram för förslag. Kanske en fyrkant (ett rum) och en sträng (ickerumslig) som genomkorsar varandra?
Hur, när och i vilka sammanhang skulle man använda rum/strängen vid definitioner? Min grundidé (öppen för vidareutveckling) skulle kunna vara vid sammanfogning av olika slutsatser till en helhetsbild. T.ex resonemang från olika vetenskapsgrenar. Och ytterst för att sammanlänka all kunskap.
Min definition av en rum/sträng-förståelse blir så här: Rum/sträng-kunskap är en insikt om rum/tidsvärlden, inte inifrån densamma utan ”utanför”. Rum/sträng-tänkande analyserar inte utifrån orsaker utan utifrån insikter.
Det här var en första test-definition. Få se om jag kan vidareutveckla idén framöver.
Du upplever likhetssymbolen som en balans. Det har jag inga invändningar emot. Min egen idé om att symbolen i grund och botten, kanske omedvetet, beskriver en orsak/verkan- upplevelse använde jag mer för att visa hur kausalitetsbunden matematiken är. Och inget fel med det, vetenskapen måste utgå ur vårt sätt att uppleva verkligheten. Tids nog leder den oss säkert till en högre nivå. Spännande nog är det precis det som kvantfysikens matematik håller på att göra. Är kvantvärldens systematiserade kaos helt orsakfritt eller finns det fortfarande push-faktorer med i spelet? Frågan är i vilket fall, varför elementarpartiklar beter sig till synes så slumpmässigt?
Ja, det är bekräftat att det finns en antipartikel för varje vanlig partikel. Men i en artikel i Hallands Nyheter skrev Lars Rosenberg att vi bara till 0,5 % består av massa (kvarkar), resten är energi! På energifronten verkar vi vara välbeställda. ”Det gäller att rätta till balansen för att öka energi och livsglädje” skriver du. Går det att öka livsglädjen med mer än 99,5 % energi? Jag skojar.
Att dö med ett leende. Att sträva efter balans är gott i sig men inte tillräckligt, anser jag. En balans är enbart en kompromiss, en vapenvila. För eftersom alla andra också söker balans så uppstår oundvikligen konflikter. Detta är universums princip. Tyvärr arbetar universum med grovsortering vilket gör att det ”bästa” alternativet inte alltid segrar på kort sikt. Men på lång sikt uppstår så småningom ändå en ny balans. Vi ser hur nya livsformer tar över när gamla går under. Och hur historiens cirkel sluter sig efter perioder av konflikter.
Detta får mig att betrakta universum som en blind process utan förmåga till smart källsortering. Dess grovsorteringsmetod resulterar visserligen i slutändan i jämvikt men för ett humanistiskt medvetande är enbart jämvikt inte den högsta principen. Jag betraktar samklang (harmoni) som en mer förädlad existensform. Lyckas jag uppnå en känsla av samklang med kosmos så kan jag så småningom dö med ett leende.
KURT: Det nya perspektivet. Här handlar det om att kunna ta till sig nya pespektiv. Man kan böja sig neråt och titta bakåt mellan benen och se världen upp och nedvänd och säga "ja, det var väl ingenting, det är ju bara för att jag böjt mig ner och tittat bakåt" eller "oj, vad fantastiskt, jag har en helt ny värld här!"
TOD: Ja visst, det kanske är lättare än vi tror att se saker på ett annat sätt. Våra felaktiga perspektiv uppstår ur medföddda och inlärda konventioner. Det finns inte endast en inkommande sinnesbarriär när vi tar emot och bearbetar sinnesinformationerna utan vi producerar dessutom själva en utåtgående mental fragmentering genom våra tolkningar som filtrerar bort en massa av informationerna.
Men när vi genom fragmentering försöker göra världen lättare att förstå så blir den samtidigt svårbegriplig. Jag tänker ibland på detta när jag hör filosofiska samtal om t.ex det fantastiska mänskliga medvetandet. Vetenskapen har fortfarande svårt att sätta in det i ett rent fysikaliskt sammanhang. Det beror på att man fragmenterar medvetandet som något som på något märkligt sätt har kommit att interagera i våra tänkanden.
En bakteries medvetande. Men om man i stället resonerar helhetsmässigt hela vägen från bakterier, ja varför inte från elementarpartiklar, så ser man hur grunden till allt medvetande, driften att välja alternativ, finns med under hela processen. Det är inget som plötsligt har satt rot.
I was born with a plastic spoon in my mouth (the Who 1965). Jag förstår medvetande som en spegeleffekt av alla våra gradvis framväxande erfarenheter. Inget mystifistiskt utan en härlig insikt. Mysteriet som finns att lösa är snarare hur principen med utveckling genom val har uppstått. Jag ser plast i min spegelbild.
Spegelbilden får avsluta funderingarna för denna gången. / tod /
torsdag 3 december 2009
Är moder Universum ond?
Principen om konkurrens. Vad ligger bakom principen om att vinna framgång i sin miljö på bekostnad av andra? Att någonting skulle ligga bakom är möjligen felställd. Den utgår från att hela universum och kosmos skulle fungera lika relativt kortsiktigt via orsak och verkan som livsprocesserna gör i vår jordiska närmiljö. Men våra perspektiv om tid och rum och orsak och verkan går inte att applicera utanför vårt fyrdimensionella tänkande, tycks det. De kör alltid fast i slutändan. Våra rum/tids-upplevelser av världen gäller bara lokalt. Att evolutionen som den ser ut på jorden är en del av universums grundläggande struktur utgår vi dock från.
Man kan undra varför just principen om framgång på bekostnad av konkurrenterna finns aktiverad? Säg att mänsklighetens klokaste hjärnor hade kunnat vara med och påverka evolutionsprincipens kriterier – hade inte dom i så fall valt en vänligare och mindre konfliktfylld metod än utslagningsprincipen? Möjliggjort en evolution baserad på samarbete och harmoni, istället för ond bråd död hela tiden? Konkurrens är nyttigt naturligtvis, men skall inte sluta med de svagares undergång, resonerar de flesta människor.
Saknar moder universum empati? Elakt sagt kan man tycka, om man får kritisera moder universum, att hon verkar vara en labil mekanism som håller igång en kemiskfysisk verksamhet med en formel av förnuftigaste vetenskap och värsta inbördeskrig i samma ekvation.
Det slösaktiga universum. Hur kommer det sig att universum är så slösaktigt i sin mekanism. Det verkar bygga på en offantlig mängd alternativ hela tiden. Via den inbyggda slump/system-metoden testas kontinuerligt processen alltifrån elementarpartikelnivå via våra egna livsformer till universums egen helhet. Det framgångsrika materialet processas vidare medan det övriga antingen inlemmas som ny energi eller återgår till den kosmiska konstantens bag. Materien i universum är konstant, den kan varken öka eller minska, materia kan inte försvinna.
Universum verkar vara ett enda stort experiment med andra ord! Dess kemiskfysiska förutsättningar finns givna men vad de kan resultera i avgörs genom ett slump/systematiskt förfarande. Det sägs t.ex. att chansen att vårt universum skulle se ut just som det gör är så ofantligt liten som 1 på 10 upphöjt 120. Det ger intrycket att universum kompenserar ett ofullkomligt system med oändliga resurser i stället. Man träffar prick även med förbundna ögon bara man håller på tillräckligt länge.
Är människor goda eller onda? Vi har som människor lätt för att påstå att vår värld är den bästa tänkbara, trots en del brister, men detta är bara segrarens version av historien. Rent objektivt kan man tycka att ett universum utan det mänskliga medvetandet skulle vara varken bättre eller sämre. Jag vill gärna citera Spinoza: ”Det är inte så att vi vill det goda, utan det vi vill det kallar vi för gott”. Naturens processmetoder med människan inkluderad är väldigt tydligt en spegelbild av Universums metodik.
Nytta är universums princip och vår moral. När vi tror oss ha en moralisk valfrihet så är det en sanning med modifikation. Den empatiska vägen vill och kan vi bara välja när den gynnar oss i slutändan. Alternativ som inte gynnar oss förkastar vi alltid. Vi styrs av nytta. Värderingarna gott och ont finns inte utanför våra ideologiskt indoktrinerade medvetanden. Godhet eller ondska är moraliska påhäng vi smyckar oss med när vi vill urskuldra oss för oförnuftiga handlingar.
Kortsiktig nytta är klart oförnuftig, den slår till slut oundvikligen tillbaka mot oss själva. Alla segrare blir själva besegrade. Kortsiktig nytta är med andra ord oförnuftig och i det långa loppet självdestruktiv. Vi blir utsorterade.
Universums princip är en långsiktig form av nytta. Utan värderingar. Sådana sätter bara dåliga mänskliga samveten upp som kulisser. Den ultimata universella nyttan är att hålla processen igång. Processen är ett självändamål. Universum är sin egen livmoder och sitt eget medvetande. Varje medvetande, från partikel till hjärna, är född ur denna livmoder och föder i sin tur fram större medvetanden. Det finns inget utanför och inget innanför. Allt är runt omkring, överallt. Här. Nu. Men här är inget rum. Nu är ingen tid. De är våra upplevelser.
När jag väljer att låta min tankegång följa nytto-principen så blir nästa fråga, vad denna rätt bra garderade princip skall leda till. Vad skall den kosmiska processen leda fram till? Förhoppningsvis inte till någonting, menar jag. Det vore för banalt med ett slutmål. Existensen är större än så. Fortsätt läsa.
Det behövs inga mål att längta till. I själva verket är idéer om slutmål hädelser mot livet och mot hela processen. Vi har hela tiden allt runt omkring oss, precis här där vi befinner oss. Vår verklighet är vår längtan. Våra drömmar bara dåliga kopior av vår verklighet. För varje andetag är en rikedom och varje tanke är en uppgift som vi har fått via kosmos processer. Existensen är NU. En del lär sig det aldrig. Andra kanske inser det när livets sista ögonblick flyr bort. Men en filosofisk människa vill lära sig det fantastiska i att helt enkelt existera.
Nyfikenhet, kunskap, glädje och njutning finns tillgängligt just där vi finns. Att lära sig upplevelsen av existensen kan inga ideologier, vare sig politiska eller metafysiska hjälpa till med. Det är vetenskapens och filosofins uppgift.
Filosofin vill fungera som en tvärvetenskaplig sammanfattning av vetenskapernas erfarenheter. Och utifrån det försöka inspirera mänskligheten att välja väg, inte mot det goda utan mot det förnuftiga. Det vägvalet beskriver jag som ”Filosofin söker inte det goda utan det förnuftiga, därför att det förnuftiga är gott”. I motsats till det som vi påstår är gott.
Förnuftet vill det nyttiga. Vilket är att låta alla som vill, få uppleva långsiktig nyfikenhet, kunskap, glädje och njutning. Ju fler som ges denna möjlighet desto större blir den totala nyttoeffekten.
Vi har tyvärr inte råd att vara goda av princip. Då riskerar vi att slås ut. Men samarbete i stället för konflikt är dock väldigt mycket oftare till nytta för oss! Att välja konflikt utan att noga överväga samarbete är genuint dumt och onyttigt. Samarbetets och generositetens tillfredställelse är oerhört mycket större än aggressionens. / tod.
Man kan undra varför just principen om framgång på bekostnad av konkurrenterna finns aktiverad? Säg att mänsklighetens klokaste hjärnor hade kunnat vara med och påverka evolutionsprincipens kriterier – hade inte dom i så fall valt en vänligare och mindre konfliktfylld metod än utslagningsprincipen? Möjliggjort en evolution baserad på samarbete och harmoni, istället för ond bråd död hela tiden? Konkurrens är nyttigt naturligtvis, men skall inte sluta med de svagares undergång, resonerar de flesta människor.
Saknar moder universum empati? Elakt sagt kan man tycka, om man får kritisera moder universum, att hon verkar vara en labil mekanism som håller igång en kemiskfysisk verksamhet med en formel av förnuftigaste vetenskap och värsta inbördeskrig i samma ekvation.
Det slösaktiga universum. Hur kommer det sig att universum är så slösaktigt i sin mekanism. Det verkar bygga på en offantlig mängd alternativ hela tiden. Via den inbyggda slump/system-metoden testas kontinuerligt processen alltifrån elementarpartikelnivå via våra egna livsformer till universums egen helhet. Det framgångsrika materialet processas vidare medan det övriga antingen inlemmas som ny energi eller återgår till den kosmiska konstantens bag. Materien i universum är konstant, den kan varken öka eller minska, materia kan inte försvinna.
Universum verkar vara ett enda stort experiment med andra ord! Dess kemiskfysiska förutsättningar finns givna men vad de kan resultera i avgörs genom ett slump/systematiskt förfarande. Det sägs t.ex. att chansen att vårt universum skulle se ut just som det gör är så ofantligt liten som 1 på 10 upphöjt 120. Det ger intrycket att universum kompenserar ett ofullkomligt system med oändliga resurser i stället. Man träffar prick även med förbundna ögon bara man håller på tillräckligt länge.
Är människor goda eller onda? Vi har som människor lätt för att påstå att vår värld är den bästa tänkbara, trots en del brister, men detta är bara segrarens version av historien. Rent objektivt kan man tycka att ett universum utan det mänskliga medvetandet skulle vara varken bättre eller sämre. Jag vill gärna citera Spinoza: ”Det är inte så att vi vill det goda, utan det vi vill det kallar vi för gott”. Naturens processmetoder med människan inkluderad är väldigt tydligt en spegelbild av Universums metodik.
Nytta är universums princip och vår moral. När vi tror oss ha en moralisk valfrihet så är det en sanning med modifikation. Den empatiska vägen vill och kan vi bara välja när den gynnar oss i slutändan. Alternativ som inte gynnar oss förkastar vi alltid. Vi styrs av nytta. Värderingarna gott och ont finns inte utanför våra ideologiskt indoktrinerade medvetanden. Godhet eller ondska är moraliska påhäng vi smyckar oss med när vi vill urskuldra oss för oförnuftiga handlingar.
Kortsiktig nytta är klart oförnuftig, den slår till slut oundvikligen tillbaka mot oss själva. Alla segrare blir själva besegrade. Kortsiktig nytta är med andra ord oförnuftig och i det långa loppet självdestruktiv. Vi blir utsorterade.
Universums princip är en långsiktig form av nytta. Utan värderingar. Sådana sätter bara dåliga mänskliga samveten upp som kulisser. Den ultimata universella nyttan är att hålla processen igång. Processen är ett självändamål. Universum är sin egen livmoder och sitt eget medvetande. Varje medvetande, från partikel till hjärna, är född ur denna livmoder och föder i sin tur fram större medvetanden. Det finns inget utanför och inget innanför. Allt är runt omkring, överallt. Här. Nu. Men här är inget rum. Nu är ingen tid. De är våra upplevelser.
När jag väljer att låta min tankegång följa nytto-principen så blir nästa fråga, vad denna rätt bra garderade princip skall leda till. Vad skall den kosmiska processen leda fram till? Förhoppningsvis inte till någonting, menar jag. Det vore för banalt med ett slutmål. Existensen är större än så. Fortsätt läsa.
Det behövs inga mål att längta till. I själva verket är idéer om slutmål hädelser mot livet och mot hela processen. Vi har hela tiden allt runt omkring oss, precis här där vi befinner oss. Vår verklighet är vår längtan. Våra drömmar bara dåliga kopior av vår verklighet. För varje andetag är en rikedom och varje tanke är en uppgift som vi har fått via kosmos processer. Existensen är NU. En del lär sig det aldrig. Andra kanske inser det när livets sista ögonblick flyr bort. Men en filosofisk människa vill lära sig det fantastiska i att helt enkelt existera.
Nyfikenhet, kunskap, glädje och njutning finns tillgängligt just där vi finns. Att lära sig upplevelsen av existensen kan inga ideologier, vare sig politiska eller metafysiska hjälpa till med. Det är vetenskapens och filosofins uppgift.
Filosofin vill fungera som en tvärvetenskaplig sammanfattning av vetenskapernas erfarenheter. Och utifrån det försöka inspirera mänskligheten att välja väg, inte mot det goda utan mot det förnuftiga. Det vägvalet beskriver jag som ”Filosofin söker inte det goda utan det förnuftiga, därför att det förnuftiga är gott”. I motsats till det som vi påstår är gott.
Förnuftet vill det nyttiga. Vilket är att låta alla som vill, få uppleva långsiktig nyfikenhet, kunskap, glädje och njutning. Ju fler som ges denna möjlighet desto större blir den totala nyttoeffekten.
Vi har tyvärr inte råd att vara goda av princip. Då riskerar vi att slås ut. Men samarbete i stället för konflikt är dock väldigt mycket oftare till nytta för oss! Att välja konflikt utan att noga överväga samarbete är genuint dumt och onyttigt. Samarbetets och generositetens tillfredställelse är oerhört mycket större än aggressionens. / tod.
Slump, system, tid och parapsykologi.
Den här dialogen mellan Kurt och mig är en uppföljning av texten "Är universum programmerat?"
KURT: Slumpen ingår i systemet, men samtidigt finns inte slumpen för sig självt, eftersom den ingår i systemet. Hade inte systemet funnits hade inte heller slumpen funnits.
TOD: Jag är lättad över att du lägger mina påståenden om slump kontra system under lupp. För jag har faktiskt själv undrat lite över vad jag egentligen menar.... Det blir så ibland när man skriver genom intuition. Men samtidigt tvingar logiken oss att finna dess egna brister. Vilka ofta finns i dess bundenhet vid våra sinnens upplevelseformer. Det logiska tänkandet vill i likhet med naturvetenskapen bli kritiserat, det är så vetandet byggs på.
Så därför håller jag med dig , för utifrån vår nuvarande, lokala jordiska fas är din analys korrekt. Men det är ändå en delsanning påstår jag. För hur uppstod det slumpbärande systemet ursprungligen? Ur ett annat system eller ur ett slumpurval? Finns det andra möjligheter än dessa två, frågar vi oss? Ja, antagligen, menar jag. Att vår logik i slutändan alltid hamnar i rundgång indikerar det.
Är slump och system samma process? Det är därför som jag föreslår att system och slump i grunden kan vara ett och detsamma – och att det som för oss förefaller avsiktligt systematiserat egentligen är en slutfas av en slumpprocess. Alla våra aktiviteter, avsiktliga eller oavsiktliga är direkt eller indirekt följder av tidigare händelser. Nära eller långt tillbaka. Händelser orsakade av oss själva, naturen eller den kosmiska processen. Kontentan är att jag påstår att vi är resultat av slump = system i lika hög grad. ”Slump framkallar system och system skapar möjligheter för nya slumpval ” menar jag medan du anser att ” Om system inte hade funnnits så hade inte heller slumpen funnits”. Varvet runt för oss båda men här når våra och mänsklighetens nuvarande logiska förmåga inte längre.
KURT: När jag gör mina beräkningar och använder mig av ett 5%-igt konfidensintervall, betyder det att det finns 5 % chans att resultaten har till kommit av en slump. Herregud, resultatet har jag ju. Det har jag räknat fram och tagit hänsyn till felräkning, så i stället måste frågan bli: är det här resultatet sant? Sant i den mening att jag kan dra slutsatsen att det alltid gäller. Nej, någon sådan slutsats kan jag inte dra, eftersom resultatet ibland inte gäller. Ibland händer det av en slump. Det händer av en slump. Vad då slump? Det händer ju. Vad är då slump? Slump har jag ju nyligen definierat som händelser som sker i 5% av fallen utan att man begriper varför. Slumpen uppför sig systematiskt på något sätt. Var 95:e gång slår den till.
TOD: Mycket god pedagogik i dina funderingar. Jag njuter och lär. Du visar med skarp matematisk logik att slumpfaktorn påverkar 5% av alla resultat medan jag , mindre matematiskt trovärdigt, hävdar att den påverkar 50%. Kanske har vi båda rätt, om din version beskriver påverkan på kort sikt medan min handlar om påverkan under ett total-skede. Du resonerar utifrån matematisk kunnighet medan jag spekulerar utifrån intuition. Min tankelinje försöker ha en helhetsaspekt. Det är rätt typiskt filosofiskt. Men båda möts vi återigen via våra slutsatser: ”System är ett slutskede av en slump” (Tod) respektive ”Slumpen uppför sig systematiskt på något sätt” (Kurt). Vi springer springer åt varsitt håll men bryter till slut samma målsnöre.
Varför blommor har olika färger. Varför lyser vissa blommor gula på ett fält medan andra är röda? Är det av en slump eller beror det på en systematiserad process? Både och menar jag. De gula blommorna har utvecklat sin speciella färg för att locka till sig pollinerande djur i konkurrens med de röda. Hur har uppkomsten av den gula färgen gått till? Enligt en urvalsprincip. De blommor som utvecklade en gulaktig ton blev mer konkurrenskraftiga gentemot de röda än sina mindre färglysande artfränder. Vad möjliggör i så fall ett evolutionistiskt urvalssystem? Ja, så vitt jag förstår är det principen om att vinna framgång i sin miljö på bekostnad av konkurrenterna. Denna princip eller system, finns hela vägen ända från bakterienivå till de mest avancerade livsformerna.
Men är urvalsprincipen systematiserad eller slumpartad. Både och föreslår jag. Vart ett frö blåser med vinden avgörs av slumpen. Men sedan träder den systematiserade urvalsprocessen in.
Principen om konkurrens. Detta framkallar den slutliga frågan: Vad ligger bakom principen om att vinna framgång i sin miljö på bekostnad av andra? Frågan är felställd föreslår jag då. Den utgår från att hela universum och kosmos skulle fungera lika relativt kortsiktigt som livsprocesserna gör i vår jordiska närmiljö. Men våra perspektiv om tid och rum och orsak och verkan går inte att applicera utanför vårt fyrdimensionella tänkande, tycks det. Vi har än så länge inte kunnat begripa processerna bakom våra fyra rum/tids- dimensioner. Att evolutionen som den ser ut på jorden är en fortsättning på universums grundläggande struktur utgår vi dock ifrån.
Man kan undra varför just principen om framgång på bekostnad av konkurrenterna finns aktiverad? Säg att mänsklighetens klokaste hjärnor hade kunnat vara med och påverka evolutionsprincipens kriterier – hade inte dom i så fall valt ett snällare och mindre konfliktfyllt sätt än utslagningsprincipen? Möjliggjort en evolution baserad på samarbete och harmoni, istället för ond bråd död hela tiden? Konkurrens är nyttigt naturligtvis, men skall inte sluta med de svagares undergång, resonerar de flesta människor.
Saknar moder universum empati? Elakt sagt kan man tycka, om man får kritisera moder universum, att hon verkar vara en okänslig mekanism som håller igång en kemiskfysisk verksamhet med en formel av förnuftigaste vetenskap och brutal stridsvagnsdiplomati i samma ekvation.
Det slösaktiga universum. Svaret kanske kan fås om man lyckas ta reda på hur det kommer sig att universum är så slösaktigt i sin mekanism. Det verkar bygga på en offantlig mängd av alternativ hela tiden. Via den inbyggda slump/system-metoden testas kontinuerligt systemet ända från elementarpartikelnivå fram till våra egna livsformer. Det framgångsrika materialet processas vidare medan det andra återgår till den kosmiska konstantens bag (materien i universum är konstant, den kan varken öka eller minska, materia kan inte försvinna).
Universum verkar vara ett enda stort experiment med andra ord! Dess kemiskfysiska förutsättningar finns givna men vad de kan resultera i avgörs genom ett slump/systematiskt förfarande. Det sägs t.ex. att chansen att vårt universum skulle se ut just som det gör är så ofantligt liten som 1 på 10 upphöjt 120. Det ger intrycket att moder universum kompenserar ett ofullkomligt system med oändliga resurser i stället.
Är människor goda eller onda? Vi har som människor lätt för att påstå att vår värld är den bästa tänkbara, trots en del brister, men det är bara segrarens version av historien. Rent objektivt kan man tycka att ett universum utan det mänskliga medvetandet skulle vara varken bättre eller sämre. Jag vill gärna citera Spinoza: ”Det är inte så att vi vill det goda, utan det vi vill det kallar vi för gott”. Filosofins uppgift är att fungera som en tvärvetenskaplig sammanfattning av allt. Och utifrån det försöka inspirera mänskligheten att välja väg, inte mot det goda utan mot det förnuftiga. Det vägvalet beskriver jag som ”Filosofin söker inte det goda utan det förnuftiga, därför att det förnuftiga är gott”. I motsats till det som vi påstår är gott.
KURT: Utlösande faktorer. Kan allting hända av en slump. Nej, en del händelser har en eller flera tydliga utlösande faktorer. Finns det någon händelse som inte har en utlösande faktor? Är det verkligen möjligt att något kan hända utan en utlösande faktor? Hur kan det gå till? Det verkar lika underligt som att säga att The Big Bang uppstod ur ingenting. Begreppet ingenting finns bara som en motsats till någonting. Om Big Bang skulle uppstått ur ingenting måste någonting också ha funnits. Fast detta verkar rena rama semantiken och för inte framåt. Så jag står och stampar bara. Kan någon ge mig ett lyft?
TOD: Detta är tankegympa som jag diggar. ”Kan allting hända av en slump?”, frågar du. Nej, inte i ett kort perspektiv. Tekniska projekt t.ex. är ju helt tydligt planerade och utförda via mänskliga aktiviteter. Men i något bakomliggande led, kanske långt innan den skapade produkten blev verklighet så finns det oundvikligen slumpfaktorer inbakade. Bör man då inte anse att slumpen har påverkat ? Håller du med?
TOD: ”Är det verkligen möjligt att något kan hända utan en utlösande faktor?”, undrar du vidare.
Mitt i kausaliteten. Den frågar träffar mitt i kausalitetspricken. Vi uppfattar nämligen alla händelser som orsaksrelaterade. Vi kan av någon anledning inte förstå på annat sätt. Ändå inser vi att det ligger ett dolt fel i tankesättet. Det ”orsakar” den lustiga funderingen ”Vad orsakar en orsak?”. Men en orsak kan inte ha en orsak utan är ett resultat av en - verkan, vilken vi å andra sidan uppfattar måste ha en ”utlösande faktor” - en orsak. Då uppstår återigen, precis som med slump = system, ett jämviktsläge, en balans som du kallar det på ett ställe: orsak och verkan tycks vara två sidor av samma fenomen.
Vi tänker som vi upplever. Handlar detta, precis som alla våra övriga upplevelsesätt av världen, om att vi är evolutionerade till att leva med ett kortsiktigt tidsperspektiv? Kausalitet flyter, precis som tiden, bort i ingenstans sett med kosmiska perspektiv. Synsättet om en orsakrelaterad mekanism finns i vår tredimensionella verklighet men antaligen inte i andra verklighetsformer. Jag säger antagligen, därför att vi ju inser kausalitetens ofullkomlighet. Den fastnar i en evig rondell av orsak och verkan. Så mitt svar på din fråga är: Vår tredimensionella världsbild behöver ”utlösande faktorer” som förklaringsmodell men med stor sannoliknhet behövs den inte inom andra dimensioner.
Våra sekunder. Mycket enklare är det att säga att vi kortlivade existenser på den här planeten har utvecklat en lokalt jordiskt anpassad skala för våra korta sekunder av existens. För det totala kosmiska varats dimensioner säger oss inte skvatt oavsett hur många nollor vi än lägger till i våra uträkningar.
TOD: ”Begreppet ingenting finns bara som en motsats till någonting. Om Big Bang skulle uppstått ur ingenting måste någonting också ha funnits” är din nästa fundering.
Jag tycker också att det är en något uppgiven förklaring från fysikerna att universum verkar ha uppstått ur ingenting, utan att ge oss vidare uppslag. Är det så att de kör fast i kausalitetsrondellen, som jag kallar den. Se ovan.
En noll-dimensionell värld? Du förutsättter ett ”någonting” för att ett ”ingenting” skall vara möjligt. Det är enligt tredimensionell logik riktigt. Men måste det gälla i andra dimensioner? Kvantfysiken har räknat ut mellan 0 till11 dimensioner, hittills. Kvantvärlden är rent matematisk och obegriplig för våra medvetanden. Om min slutsats ovan om kausalitetens ogiltighet i ett kosmiskt perspektiv stämmer, så är ett tillstånd av ingenting, en 0-dimensionell värld, möjligt utan ett någonting som motvikt. Men eftersom begreppet ”ingenting” tycks vara en delkomponent av begreppet otänkbarhet så är det nog än så länge inte möjligt att sätta in det i något exakt sammanhang. Jag avslutar med att citera mig själv: ”Kosmos är egentligen ett otänkbart begrepp. Det är världen eller varat utanför det för oss yttersta tänkbara, universum. Kosmos är det ologiska "ingenting". Till skillnad mot vår värld som är "någonting". Formeln för denna värld av någonting som vi kan uppleva, kanske skulle kunna skrivas som: någonting = allting - (minus) det otänkbara.”
KURT: Tiden. Ditt resonemang om tiden passar mig precis. Det finns (ev. har funnits) kulturer som förstår tid som att den ingen början och inget slut har. Sedan, det otänkbara, är just otänkbart. Vi kan ha kontakt med det via intuition eller på andra sätt då vårt tänkande är frånkopplat. Att tänka fram hur varat är, är följaktligen dömt att misslyckas, möjligen kan man ha diffusa aningar. En indisk religion utan gud har som metod att nå varat genom att gå genom olika nivåer av medvetenhet, där den femte eller möjligen sjätte nivån är uppgåendet i universum. Så att ta sig fram tänkevägen är nog kontraproduktivt. Medvetenhet är när man vet något som är sant för en. Så det här med att parapsykologi har råkat i vanrykte på grund av fuskare och charlataner. Ja, i den traditionella världen har vi dessa personer också, en del blir rika medan andra sätts i fängelse. Men ingen har kommit på att säga att människan har kommit i vanrykte för det. Det är nog mest rädslan för det okända och obegripliga som gör att vi människor förkastar. De som är modiga blir intresserade av det okända.
TOD: ”Det finns kulturer som förstår tid som att den ingen början och inget slut har”, börjar ditt sista stycke med. Det är en variant av det gamla begreppet evighet, menar jag, ett tankefel. Tiden kan inte vara opreciserat ”evig” eftersom den är ett lokalt tankeverktyg från vår sida för att summera ett skeende. Begreppet ”evighet” handlar nog i stället omedvetet om en tidlöshet. En annan dimensionsform utanför, inte innanför vår värld.
Det kanske är vågat av mig att förneka tiden, när hela fysiken räknar med den som ett faktum, som en fjärde dimension. Man talar i själva verket om rum/tiden som en fyrdimensionell värld. Men att tänka i mer vida banor än naturvetenskapen är en filosofisk möjlighet som skall tas till vara om den vill vara till någon hjälp i tänkandeutvecklingen. Och därför står jag fast vid min teori om att tiden bara är ett begrepp och ingen dimension. Men det går ändå att använda begreppet rum/tid som ett matematiskt hjälpmedel.
KURT: ”Vi kan ha kontakt med det otänkbara via intuition eller på andra sätt då vårt tänkande är frånkopplat. Så att ta sig fram tänkevägen är nog kontraproduktivt. Medvetenhet är när man vet något som är sant för en”.
TOD: Intressant. Men har det ännu hänt att medier har mottagit ”otänkbar” information. Inte såvitt jag känner till. Dagens ”medier” är nog (ännu?) inte så utvecklade att de kan registrera något otänkbart. Parapsykologiska kontakter verkar enbart handla om mottagning av sinnesbaserad information. Stämmer det Kurt? Eller har någon verkligen fått info från andra dimensioner? Jag polemiserar inte, utan mitt syfte är att via frågor försöka få mer klarhet.
Är paranormala upplevelser en holistisk effekt i hjärnan? Handlar parapsykologin därför om mer ”näraliggande” mentala fenomen . En form av holistisk effekt i hjärnan. Vore gott nog så. Jag menar att parapsykologiskt mottagliga medvetanden kanske har förmågan att knyta samman fler delar av medvetandet än vi övriga, och ur denna, alltså holistiska effekt, få tillgång till en speciell rum/tids-utvidgande information. Ett utvidgande men inte överskridande av vår verklighet. Vad anser du själv, hur öppnas denna märkliga informationsdörr?
Betraktelsen av ”den frånkopplade hjärnan” som en mottagarantenn från andra informationsdimensioner, bortom vår tredimensionella, är vetenskapligt intressant. Men är det verkligen det som parapsykologisk mottagning handlar om? Jag ställer frågan eftersom så gott som alla kontakter verkar handla om väldigt privata saker som meddelanden från bortgångna anhöriga, förlorade ägodelar mm. Vet du om det har funnits mer allmängiltig information från den paranormala världen till vår värld? Och kan de privatinriktade meddelandena bero på mottagarnas relativt okvalificerade förmåga, att de inte kan ta emot eller tyda mer vetenskapligt ”kosmiska” budskap? Jag är mycket nyfiken på ditt svar.
Idén om att udvidga medvetandet via en frånkoppling av det normala tänkandet känner jag igen från bl.a transcendental meditation. Det skapar en ökad skärpa i tänkandet, man kan likna det vid en god natts sömn men med större utslag. Är parapsykologi en nivå högre eftersom den dessutom öppnar en kommunikativ länk i medvetandet? /tod 2009/
KURT: Slumpen ingår i systemet, men samtidigt finns inte slumpen för sig självt, eftersom den ingår i systemet. Hade inte systemet funnits hade inte heller slumpen funnits.
TOD: Jag är lättad över att du lägger mina påståenden om slump kontra system under lupp. För jag har faktiskt själv undrat lite över vad jag egentligen menar.... Det blir så ibland när man skriver genom intuition. Men samtidigt tvingar logiken oss att finna dess egna brister. Vilka ofta finns i dess bundenhet vid våra sinnens upplevelseformer. Det logiska tänkandet vill i likhet med naturvetenskapen bli kritiserat, det är så vetandet byggs på.
Så därför håller jag med dig , för utifrån vår nuvarande, lokala jordiska fas är din analys korrekt. Men det är ändå en delsanning påstår jag. För hur uppstod det slumpbärande systemet ursprungligen? Ur ett annat system eller ur ett slumpurval? Finns det andra möjligheter än dessa två, frågar vi oss? Ja, antagligen, menar jag. Att vår logik i slutändan alltid hamnar i rundgång indikerar det.
Är slump och system samma process? Det är därför som jag föreslår att system och slump i grunden kan vara ett och detsamma – och att det som för oss förefaller avsiktligt systematiserat egentligen är en slutfas av en slumpprocess. Alla våra aktiviteter, avsiktliga eller oavsiktliga är direkt eller indirekt följder av tidigare händelser. Nära eller långt tillbaka. Händelser orsakade av oss själva, naturen eller den kosmiska processen. Kontentan är att jag påstår att vi är resultat av slump = system i lika hög grad. ”Slump framkallar system och system skapar möjligheter för nya slumpval ” menar jag medan du anser att ” Om system inte hade funnnits så hade inte heller slumpen funnits”. Varvet runt för oss båda men här når våra och mänsklighetens nuvarande logiska förmåga inte längre.
KURT: När jag gör mina beräkningar och använder mig av ett 5%-igt konfidensintervall, betyder det att det finns 5 % chans att resultaten har till kommit av en slump. Herregud, resultatet har jag ju. Det har jag räknat fram och tagit hänsyn till felräkning, så i stället måste frågan bli: är det här resultatet sant? Sant i den mening att jag kan dra slutsatsen att det alltid gäller. Nej, någon sådan slutsats kan jag inte dra, eftersom resultatet ibland inte gäller. Ibland händer det av en slump. Det händer av en slump. Vad då slump? Det händer ju. Vad är då slump? Slump har jag ju nyligen definierat som händelser som sker i 5% av fallen utan att man begriper varför. Slumpen uppför sig systematiskt på något sätt. Var 95:e gång slår den till.
TOD: Mycket god pedagogik i dina funderingar. Jag njuter och lär. Du visar med skarp matematisk logik att slumpfaktorn påverkar 5% av alla resultat medan jag , mindre matematiskt trovärdigt, hävdar att den påverkar 50%. Kanske har vi båda rätt, om din version beskriver påverkan på kort sikt medan min handlar om påverkan under ett total-skede. Du resonerar utifrån matematisk kunnighet medan jag spekulerar utifrån intuition. Min tankelinje försöker ha en helhetsaspekt. Det är rätt typiskt filosofiskt. Men båda möts vi återigen via våra slutsatser: ”System är ett slutskede av en slump” (Tod) respektive ”Slumpen uppför sig systematiskt på något sätt” (Kurt). Vi springer springer åt varsitt håll men bryter till slut samma målsnöre.
Varför blommor har olika färger. Varför lyser vissa blommor gula på ett fält medan andra är röda? Är det av en slump eller beror det på en systematiserad process? Både och menar jag. De gula blommorna har utvecklat sin speciella färg för att locka till sig pollinerande djur i konkurrens med de röda. Hur har uppkomsten av den gula färgen gått till? Enligt en urvalsprincip. De blommor som utvecklade en gulaktig ton blev mer konkurrenskraftiga gentemot de röda än sina mindre färglysande artfränder. Vad möjliggör i så fall ett evolutionistiskt urvalssystem? Ja, så vitt jag förstår är det principen om att vinna framgång i sin miljö på bekostnad av konkurrenterna. Denna princip eller system, finns hela vägen ända från bakterienivå till de mest avancerade livsformerna.
Men är urvalsprincipen systematiserad eller slumpartad. Både och föreslår jag. Vart ett frö blåser med vinden avgörs av slumpen. Men sedan träder den systematiserade urvalsprocessen in.
Principen om konkurrens. Detta framkallar den slutliga frågan: Vad ligger bakom principen om att vinna framgång i sin miljö på bekostnad av andra? Frågan är felställd föreslår jag då. Den utgår från att hela universum och kosmos skulle fungera lika relativt kortsiktigt som livsprocesserna gör i vår jordiska närmiljö. Men våra perspektiv om tid och rum och orsak och verkan går inte att applicera utanför vårt fyrdimensionella tänkande, tycks det. Vi har än så länge inte kunnat begripa processerna bakom våra fyra rum/tids- dimensioner. Att evolutionen som den ser ut på jorden är en fortsättning på universums grundläggande struktur utgår vi dock ifrån.
Man kan undra varför just principen om framgång på bekostnad av konkurrenterna finns aktiverad? Säg att mänsklighetens klokaste hjärnor hade kunnat vara med och påverka evolutionsprincipens kriterier – hade inte dom i så fall valt ett snällare och mindre konfliktfyllt sätt än utslagningsprincipen? Möjliggjort en evolution baserad på samarbete och harmoni, istället för ond bråd död hela tiden? Konkurrens är nyttigt naturligtvis, men skall inte sluta med de svagares undergång, resonerar de flesta människor.
Saknar moder universum empati? Elakt sagt kan man tycka, om man får kritisera moder universum, att hon verkar vara en okänslig mekanism som håller igång en kemiskfysisk verksamhet med en formel av förnuftigaste vetenskap och brutal stridsvagnsdiplomati i samma ekvation.
Det slösaktiga universum. Svaret kanske kan fås om man lyckas ta reda på hur det kommer sig att universum är så slösaktigt i sin mekanism. Det verkar bygga på en offantlig mängd av alternativ hela tiden. Via den inbyggda slump/system-metoden testas kontinuerligt systemet ända från elementarpartikelnivå fram till våra egna livsformer. Det framgångsrika materialet processas vidare medan det andra återgår till den kosmiska konstantens bag (materien i universum är konstant, den kan varken öka eller minska, materia kan inte försvinna).
Universum verkar vara ett enda stort experiment med andra ord! Dess kemiskfysiska förutsättningar finns givna men vad de kan resultera i avgörs genom ett slump/systematiskt förfarande. Det sägs t.ex. att chansen att vårt universum skulle se ut just som det gör är så ofantligt liten som 1 på 10 upphöjt 120. Det ger intrycket att moder universum kompenserar ett ofullkomligt system med oändliga resurser i stället.
Är människor goda eller onda? Vi har som människor lätt för att påstå att vår värld är den bästa tänkbara, trots en del brister, men det är bara segrarens version av historien. Rent objektivt kan man tycka att ett universum utan det mänskliga medvetandet skulle vara varken bättre eller sämre. Jag vill gärna citera Spinoza: ”Det är inte så att vi vill det goda, utan det vi vill det kallar vi för gott”. Filosofins uppgift är att fungera som en tvärvetenskaplig sammanfattning av allt. Och utifrån det försöka inspirera mänskligheten att välja väg, inte mot det goda utan mot det förnuftiga. Det vägvalet beskriver jag som ”Filosofin söker inte det goda utan det förnuftiga, därför att det förnuftiga är gott”. I motsats till det som vi påstår är gott.
KURT: Utlösande faktorer. Kan allting hända av en slump. Nej, en del händelser har en eller flera tydliga utlösande faktorer. Finns det någon händelse som inte har en utlösande faktor? Är det verkligen möjligt att något kan hända utan en utlösande faktor? Hur kan det gå till? Det verkar lika underligt som att säga att The Big Bang uppstod ur ingenting. Begreppet ingenting finns bara som en motsats till någonting. Om Big Bang skulle uppstått ur ingenting måste någonting också ha funnits. Fast detta verkar rena rama semantiken och för inte framåt. Så jag står och stampar bara. Kan någon ge mig ett lyft?
TOD: Detta är tankegympa som jag diggar. ”Kan allting hända av en slump?”, frågar du. Nej, inte i ett kort perspektiv. Tekniska projekt t.ex. är ju helt tydligt planerade och utförda via mänskliga aktiviteter. Men i något bakomliggande led, kanske långt innan den skapade produkten blev verklighet så finns det oundvikligen slumpfaktorer inbakade. Bör man då inte anse att slumpen har påverkat ? Håller du med?
TOD: ”Är det verkligen möjligt att något kan hända utan en utlösande faktor?”, undrar du vidare.
Mitt i kausaliteten. Den frågar träffar mitt i kausalitetspricken. Vi uppfattar nämligen alla händelser som orsaksrelaterade. Vi kan av någon anledning inte förstå på annat sätt. Ändå inser vi att det ligger ett dolt fel i tankesättet. Det ”orsakar” den lustiga funderingen ”Vad orsakar en orsak?”. Men en orsak kan inte ha en orsak utan är ett resultat av en - verkan, vilken vi å andra sidan uppfattar måste ha en ”utlösande faktor” - en orsak. Då uppstår återigen, precis som med slump = system, ett jämviktsläge, en balans som du kallar det på ett ställe: orsak och verkan tycks vara två sidor av samma fenomen.
Vi tänker som vi upplever. Handlar detta, precis som alla våra övriga upplevelsesätt av världen, om att vi är evolutionerade till att leva med ett kortsiktigt tidsperspektiv? Kausalitet flyter, precis som tiden, bort i ingenstans sett med kosmiska perspektiv. Synsättet om en orsakrelaterad mekanism finns i vår tredimensionella verklighet men antaligen inte i andra verklighetsformer. Jag säger antagligen, därför att vi ju inser kausalitetens ofullkomlighet. Den fastnar i en evig rondell av orsak och verkan. Så mitt svar på din fråga är: Vår tredimensionella världsbild behöver ”utlösande faktorer” som förklaringsmodell men med stor sannoliknhet behövs den inte inom andra dimensioner.
Våra sekunder. Mycket enklare är det att säga att vi kortlivade existenser på den här planeten har utvecklat en lokalt jordiskt anpassad skala för våra korta sekunder av existens. För det totala kosmiska varats dimensioner säger oss inte skvatt oavsett hur många nollor vi än lägger till i våra uträkningar.
TOD: ”Begreppet ingenting finns bara som en motsats till någonting. Om Big Bang skulle uppstått ur ingenting måste någonting också ha funnits” är din nästa fundering.
Jag tycker också att det är en något uppgiven förklaring från fysikerna att universum verkar ha uppstått ur ingenting, utan att ge oss vidare uppslag. Är det så att de kör fast i kausalitetsrondellen, som jag kallar den. Se ovan.
En noll-dimensionell värld? Du förutsättter ett ”någonting” för att ett ”ingenting” skall vara möjligt. Det är enligt tredimensionell logik riktigt. Men måste det gälla i andra dimensioner? Kvantfysiken har räknat ut mellan 0 till11 dimensioner, hittills. Kvantvärlden är rent matematisk och obegriplig för våra medvetanden. Om min slutsats ovan om kausalitetens ogiltighet i ett kosmiskt perspektiv stämmer, så är ett tillstånd av ingenting, en 0-dimensionell värld, möjligt utan ett någonting som motvikt. Men eftersom begreppet ”ingenting” tycks vara en delkomponent av begreppet otänkbarhet så är det nog än så länge inte möjligt att sätta in det i något exakt sammanhang. Jag avslutar med att citera mig själv: ”Kosmos är egentligen ett otänkbart begrepp. Det är världen eller varat utanför det för oss yttersta tänkbara, universum. Kosmos är det ologiska "ingenting". Till skillnad mot vår värld som är "någonting". Formeln för denna värld av någonting som vi kan uppleva, kanske skulle kunna skrivas som: någonting = allting - (minus) det otänkbara.”
KURT: Tiden. Ditt resonemang om tiden passar mig precis. Det finns (ev. har funnits) kulturer som förstår tid som att den ingen början och inget slut har. Sedan, det otänkbara, är just otänkbart. Vi kan ha kontakt med det via intuition eller på andra sätt då vårt tänkande är frånkopplat. Att tänka fram hur varat är, är följaktligen dömt att misslyckas, möjligen kan man ha diffusa aningar. En indisk religion utan gud har som metod att nå varat genom att gå genom olika nivåer av medvetenhet, där den femte eller möjligen sjätte nivån är uppgåendet i universum. Så att ta sig fram tänkevägen är nog kontraproduktivt. Medvetenhet är när man vet något som är sant för en. Så det här med att parapsykologi har råkat i vanrykte på grund av fuskare och charlataner. Ja, i den traditionella världen har vi dessa personer också, en del blir rika medan andra sätts i fängelse. Men ingen har kommit på att säga att människan har kommit i vanrykte för det. Det är nog mest rädslan för det okända och obegripliga som gör att vi människor förkastar. De som är modiga blir intresserade av det okända.
TOD: ”Det finns kulturer som förstår tid som att den ingen början och inget slut har”, börjar ditt sista stycke med. Det är en variant av det gamla begreppet evighet, menar jag, ett tankefel. Tiden kan inte vara opreciserat ”evig” eftersom den är ett lokalt tankeverktyg från vår sida för att summera ett skeende. Begreppet ”evighet” handlar nog i stället omedvetet om en tidlöshet. En annan dimensionsform utanför, inte innanför vår värld.
Det kanske är vågat av mig att förneka tiden, när hela fysiken räknar med den som ett faktum, som en fjärde dimension. Man talar i själva verket om rum/tiden som en fyrdimensionell värld. Men att tänka i mer vida banor än naturvetenskapen är en filosofisk möjlighet som skall tas till vara om den vill vara till någon hjälp i tänkandeutvecklingen. Och därför står jag fast vid min teori om att tiden bara är ett begrepp och ingen dimension. Men det går ändå att använda begreppet rum/tid som ett matematiskt hjälpmedel.
KURT: ”Vi kan ha kontakt med det otänkbara via intuition eller på andra sätt då vårt tänkande är frånkopplat. Så att ta sig fram tänkevägen är nog kontraproduktivt. Medvetenhet är när man vet något som är sant för en”.
TOD: Intressant. Men har det ännu hänt att medier har mottagit ”otänkbar” information. Inte såvitt jag känner till. Dagens ”medier” är nog (ännu?) inte så utvecklade att de kan registrera något otänkbart. Parapsykologiska kontakter verkar enbart handla om mottagning av sinnesbaserad information. Stämmer det Kurt? Eller har någon verkligen fått info från andra dimensioner? Jag polemiserar inte, utan mitt syfte är att via frågor försöka få mer klarhet.
Är paranormala upplevelser en holistisk effekt i hjärnan? Handlar parapsykologin därför om mer ”näraliggande” mentala fenomen . En form av holistisk effekt i hjärnan. Vore gott nog så. Jag menar att parapsykologiskt mottagliga medvetanden kanske har förmågan att knyta samman fler delar av medvetandet än vi övriga, och ur denna, alltså holistiska effekt, få tillgång till en speciell rum/tids-utvidgande information. Ett utvidgande men inte överskridande av vår verklighet. Vad anser du själv, hur öppnas denna märkliga informationsdörr?
Betraktelsen av ”den frånkopplade hjärnan” som en mottagarantenn från andra informationsdimensioner, bortom vår tredimensionella, är vetenskapligt intressant. Men är det verkligen det som parapsykologisk mottagning handlar om? Jag ställer frågan eftersom så gott som alla kontakter verkar handla om väldigt privata saker som meddelanden från bortgångna anhöriga, förlorade ägodelar mm. Vet du om det har funnits mer allmängiltig information från den paranormala världen till vår värld? Och kan de privatinriktade meddelandena bero på mottagarnas relativt okvalificerade förmåga, att de inte kan ta emot eller tyda mer vetenskapligt ”kosmiska” budskap? Jag är mycket nyfiken på ditt svar.
Idén om att udvidga medvetandet via en frånkoppling av det normala tänkandet känner jag igen från bl.a transcendental meditation. Det skapar en ökad skärpa i tänkandet, man kan likna det vid en god natts sömn men med större utslag. Är parapsykologi en nivå högre eftersom den dessutom öppnar en kommunikativ länk i medvetandet? /tod 2009/
torsdag 26 november 2009
Medvetandets onormala del.
Det här kommer att handla om varför vi tänker som vi gör. Om matematik, universum och parapsykologi. Idéerna har väckts till liv under min dialog med Kurt i Halmstad.
LIVET, LAGARNA OCH REGLERNA I BIOSFÄREN. Ja visst verkar biosfären vara uppbyggd efter ett "regelverk" som du framhåller. Och vi har valt att tolka reglerna via matematiken. Var det inte Newton som på 1600-talet började betrakta de kosmiska principerna utifrån naturlagar? Och Darwin som 200 år senare kompletterade med "evolutionslagarna". Men hur har dessa naturvetenskapliga "lagar" uppstått?
Min teori är att det var när vår form av universum kom till. Detta universums sätt att interagera alltifrån partikelnivå, upp till ett totalt vara med galaxerna, är vad vi benämner för "lagar". Ett bestämt mönster av orsaksrelaterade händelser. Eventuellt kan detta begrepp vara missledande eftersom vi med "lagar" menar av människor skapade bestämmelser. Alltså direkt orsaksrelaterade. Jag anser att vi förvillar oss själva när vi tolkar universum utifrån lokala jordiska begrepp.
ALLT GÅR IN VARTANNAT. Men om man tänker sig att vårt universum i stället processades fram slumpmässigt ur ett oändligt antal alternativ så borde vi byta ut ordet "lagar" mot något annat. Men hur vi än funderar så märker vi att vi alltid hamnar vid något orsaksrelaterat. Vårt logiska sätt att tänka låser fast oss så att vi inte kommer längre. Det är denna punkt som jag kallar för sinnesbarriären. Det verkar omöjligt för oss att tänka bortom det som vi kan registrera med våra sinnesorgan . För bortom sinnesbarriären finns det otänkbara. Det otänkbara är ett begrepp som vi inte kan förstå innebörden av men spännande nog ändå kan inse.
För att åtminstone delvis ha ett hum om "slumpmässighetens värld" (jag kallar den så för att inte återigen fastna i någon "orsak bakom"-idé), så får vi nog börja använda siffrorna på ett annat sätt än vi hittills har gjort i matematiken. Det kan ju helt enkelt vara så att det inte ligger något bakom "slumpmässighetens värld" om slump och system handlar om samma sak. Om det ena går in i det andra.
FRÅGOR OM PARAPSYKOLOGIN. När jag har kommit så här långt så verkar det som att dina och mina tankar är riktade åt samma håll. Skillnaden är bara att du reflekterar utifrån erfarenheter av någon slags bortom-värld medan jag för min del funderar utifrån möjligheten att komma förbi det otänkbara.
Jag nöjer mig med att konstatera att parasensitiva medvetanden emellanåt upplever någon form av mentala våglängder som andra aldrig gör. En fråga till dig Kurt: kan man dra någon slutsats av paranormala upplevelser? Varför är de inte mer kontinuerliga? Jag har svårt att se någon linje. Du nämner två exempel, ett där din son uppmanades att hjälpa en polis och ett annat där en kvinna skulle hjälpa en person i Stockholm. Det verkar ofta handla om fragmentariska "kontaktförsök" från den paranormala världen. Men känner du till någon form av helhet i begreppet parapsykologi? Finns det undersökningar där man knutit samman olika upplevelser och kunnat dra generella slutsatser?
ERFARENHETER SOM INTE FINNS. "Min son och jag har varit utsatta för erfarenheter som inte finns, det kan vara semantiskt riktigt, men samtidigt stryker de bort alla tankar och reflexioner kring det, som inte enligt vårt tänkande kan existera här på jorden", skriver du. Det är en intressant begrundan från din sida och ligger i linje med mina egna funderingar kring det otänkbara. Vi verkar vara överens om att vårt lokalt biosfäriskt präglade tänkande är begränsat och att vi skall akta oss för att avfärda otänkbarheter allt för lättvindigt.
ATT AVGUDA DEN EGNA SVANSEN. Min avsikt är varken att betvivla eller bejaka det paranormala utan jag är helt enkelt intresserad av upplevelsefenomen som sådana, eftersom de påverkar mottagarna så starkt. De har alltid förekommit men hanterats och tolkats olika. Det paranormala har varit religionernas och teologiernas främsta inspirationskälla. Men dessa psykologiska upplevelser har antagligen mer djup än ytliga religiösa avguderier. Det är lustigt hur snabbt hedniskt troende omtolkar "andlig" översinnlighet av paranormala upplevelser till de mest banala former av sinnestolkningar som finns: avguderi av den egna livsformen....
PÅGÅR DET EN MENTAL EVOLUTION? Jag har börjat fundera kring en idé ifall paranormala upplevelser skulle kunna handla om en delevolution i medvetandet. En process under utveckling som inte växt färdigt p.g.a att människan / evolutionen inte haft tillräcklig fördel av en eventuell paranormal värld. Den mänskliga civilisationen har inte varit tillräckligt sofistikerad för att kunna dra vetenskaplig nytta av denna speciella del i medvetandet.
ÄR VI REDO FÖR DEN PARANORMALA VÄRLDEN? Men vi skulle kunna vara på väg mot en sån mognad nu via den häpnadsväckande kunskapsaccelerationen inom fysik och teknik. Vad tror du själv? Världen inuti atomerna med kvantpartiklarnas omvända "ologiska" beteenden är möjligen våra första steg in i en annan värld, kanske med andra dimensioner. Det är oerhört spännande att resa med kvantfysiken in i något alldeles nytt, kanske en värld bortom våra sinnesbaserade upplevelser.
PARASENSITIVA UPPLEVELSER intressear mig som en av möjliga metoder att gå vidare i vår kosmiska medvetanderesa. Din erfarenhet av ämnet inspirerar till nya infallsvinklar för mina egna funderingar. Scenen du beskriver med kvinnan som rusar fram för att krama mediet tycker jag om, eftersom den är så ärlig i konstaterandet att "där bara fanns luft". Men man inser att hon hade mottagit någon form av mental transfusion. Hon befann sig ett ögonblick i två nivåer samtidigt, den fysiska och den mentala. Vad handlar dessa mentala transfusioner egentligen om? Har du några idéer om det? Ickesensitiva typer som jag undrar varför medier kontaktar vissa men inte andra. Vad stoppar dom?
SLUMP OCH SYSTEM. Du resonerar också runtikring begreppen någonting kontra ingenting och system kontra slump och ser en parallell. Men är inte både system och slump former av "någonting"? Dvs att båda begreppen är resultat av vårt orsak / verkan - tänkande. Medan "ingenting" är varken orsak eller verkan utan en otänkbarhet. Kärnan i mina funderingar handlar egentligen om varför vi med vår matematik visserligen har kommit otroligt långt men till slut har nått ett slags nolläge när det gäller makrokosmos, Universums, tillstånd innan "bigbang". Idén bakom spekulationerna är att försöka hitta ett sätt att komma loss från kausaliteten.
VI FÖRSTÅR VÄRLDEN GENOM MATEMATIKEN. Det är kul att se hur idéer växer fram när man spånar med andra. Jag återkommer hela tiden till matematiken, trots att jag inte är matematiker. Men när man försöker tänka lika mycket via helhetssyn som via detaljer, som filosofin strävar efter, så kan man inte komma förbi de två begreppen mängder (tal) och likhetstecken. Det är uppfinningen av likhetstecknet som har skapat vår form av matematik och därmed vårt sätt att förstå världen. Därför att likhetstecknet handlar om att en orsak skapar en verkan. 1+1=2. Och tvärtom. Samma sak hela vägen ända till relativitetsteorins M = EC2.
DET NYA PERSPEKTIVET. Vi upplever oss därigenom leva i ett rum av kausalitet pågående i en form av tid och grundar automatiskt vårt tänkande utifrån detta. Men om man antar att kosmos, dvs. det totala "varat" bör handla om mycket mer (eller ingenting alls...) så kanske vi måste komma bort från matematiken. Inte genom obevisade metafysiska påståenden utan genom en ny vetenskap med ett nytt verktyg, mer kosmiskt. Mitt resonemang är inte en kritik av matematiken. Tvärtom, det är tack vare den som vi har kommit så här långt i tänkandet. Men om vi ersätter likhetstecknet, orsak och verkan, med ett nytt "tecken", så kanske vi skulle kunna lära oss förstå andra dimensioner än våra tre. Att i stället för att titta bakåt efter en orsak betrakta världen ur ett annat perspektiv. Via en helhetsyn. Inte fråga "vad finns bakom varat" utan "vad finns inuti"?
ÄR SLUMP OCH SYSTEM SAMMA SAK? Jag rundar av med en konklusion: Jag påstår att System = Slump, att de två begreppen egentligen är samma sak. Håller det påståendet? Både system och slump är i grund och botten resultat av givna förutsättningar. Om det t.ex. finns 1000 grundkomponenter ur vilka det är möjligt att sammanfoga ett antal olika produkter så använder sig båda processmetoderna av lika mycket slump som system. Båda är precis lika mycket orsaksberoende. Den marginella skillnaden är att ett system är ett slutskede av en slump. Slumpen är ju ett system i sig medan systemmetoden är lika mycket ett resultat av en bakomliggande kombination av system och slump som slumpmetoden är.
UNIVERSUM INOM OSS. Universum verkar vara ett "system" byggt på ett oändligt antal valmöjligheter där den systematiserade slumpfaktorn avgör valet. Misslyckas ett alterntiv så väljs ett annat. Ur ett trångt perspektiv verkar vårt universum inte vara ett särskilt "smart" system med sin oändliga slösaktighet. Men har trots detta lyckats processa fram ett medvetande om sig självt. När vi tänker är det också universum som gör det.
VI BORDE LÄRA OSS TÄNKA KOSMISKT. Kreationismens hävdande att universum lika litet som en jumbojet kan ha tillkommit av en slump är en alldeles för närsynt fundering. För i grund och botten så är jumbojetens historia lika lång som universums. All vår kunskap i dag är ett resultat av en enda lång bakomliggande process ända från den allra första partikeln eller antipartikeln i universum. Jumbojeten skulle omöjligt ha kunnat bli till utan hela den kosmiska processen innan. Och att förstå denna processen som antingen slumpmässig eller systematisk leder alltid in i en återvändsgränd. Vi måste nog lära oss tänka mer kosmiskt. Mer helhetsmässigt. All is one. / tod.
LIVET, LAGARNA OCH REGLERNA I BIOSFÄREN. Ja visst verkar biosfären vara uppbyggd efter ett "regelverk" som du framhåller. Och vi har valt att tolka reglerna via matematiken. Var det inte Newton som på 1600-talet började betrakta de kosmiska principerna utifrån naturlagar? Och Darwin som 200 år senare kompletterade med "evolutionslagarna". Men hur har dessa naturvetenskapliga "lagar" uppstått?
Min teori är att det var när vår form av universum kom till. Detta universums sätt att interagera alltifrån partikelnivå, upp till ett totalt vara med galaxerna, är vad vi benämner för "lagar". Ett bestämt mönster av orsaksrelaterade händelser. Eventuellt kan detta begrepp vara missledande eftersom vi med "lagar" menar av människor skapade bestämmelser. Alltså direkt orsaksrelaterade. Jag anser att vi förvillar oss själva när vi tolkar universum utifrån lokala jordiska begrepp.
ALLT GÅR IN VARTANNAT. Men om man tänker sig att vårt universum i stället processades fram slumpmässigt ur ett oändligt antal alternativ så borde vi byta ut ordet "lagar" mot något annat. Men hur vi än funderar så märker vi att vi alltid hamnar vid något orsaksrelaterat. Vårt logiska sätt att tänka låser fast oss så att vi inte kommer längre. Det är denna punkt som jag kallar för sinnesbarriären. Det verkar omöjligt för oss att tänka bortom det som vi kan registrera med våra sinnesorgan . För bortom sinnesbarriären finns det otänkbara. Det otänkbara är ett begrepp som vi inte kan förstå innebörden av men spännande nog ändå kan inse.
För att åtminstone delvis ha ett hum om "slumpmässighetens värld" (jag kallar den så för att inte återigen fastna i någon "orsak bakom"-idé), så får vi nog börja använda siffrorna på ett annat sätt än vi hittills har gjort i matematiken. Det kan ju helt enkelt vara så att det inte ligger något bakom "slumpmässighetens värld" om slump och system handlar om samma sak. Om det ena går in i det andra.
FRÅGOR OM PARAPSYKOLOGIN. När jag har kommit så här långt så verkar det som att dina och mina tankar är riktade åt samma håll. Skillnaden är bara att du reflekterar utifrån erfarenheter av någon slags bortom-värld medan jag för min del funderar utifrån möjligheten att komma förbi det otänkbara.
Jag nöjer mig med att konstatera att parasensitiva medvetanden emellanåt upplever någon form av mentala våglängder som andra aldrig gör. En fråga till dig Kurt: kan man dra någon slutsats av paranormala upplevelser? Varför är de inte mer kontinuerliga? Jag har svårt att se någon linje. Du nämner två exempel, ett där din son uppmanades att hjälpa en polis och ett annat där en kvinna skulle hjälpa en person i Stockholm. Det verkar ofta handla om fragmentariska "kontaktförsök" från den paranormala världen. Men känner du till någon form av helhet i begreppet parapsykologi? Finns det undersökningar där man knutit samman olika upplevelser och kunnat dra generella slutsatser?
ERFARENHETER SOM INTE FINNS. "Min son och jag har varit utsatta för erfarenheter som inte finns, det kan vara semantiskt riktigt, men samtidigt stryker de bort alla tankar och reflexioner kring det, som inte enligt vårt tänkande kan existera här på jorden", skriver du. Det är en intressant begrundan från din sida och ligger i linje med mina egna funderingar kring det otänkbara. Vi verkar vara överens om att vårt lokalt biosfäriskt präglade tänkande är begränsat och att vi skall akta oss för att avfärda otänkbarheter allt för lättvindigt.
ATT AVGUDA DEN EGNA SVANSEN. Min avsikt är varken att betvivla eller bejaka det paranormala utan jag är helt enkelt intresserad av upplevelsefenomen som sådana, eftersom de påverkar mottagarna så starkt. De har alltid förekommit men hanterats och tolkats olika. Det paranormala har varit religionernas och teologiernas främsta inspirationskälla. Men dessa psykologiska upplevelser har antagligen mer djup än ytliga religiösa avguderier. Det är lustigt hur snabbt hedniskt troende omtolkar "andlig" översinnlighet av paranormala upplevelser till de mest banala former av sinnestolkningar som finns: avguderi av den egna livsformen....
PÅGÅR DET EN MENTAL EVOLUTION? Jag har börjat fundera kring en idé ifall paranormala upplevelser skulle kunna handla om en delevolution i medvetandet. En process under utveckling som inte växt färdigt p.g.a att människan / evolutionen inte haft tillräcklig fördel av en eventuell paranormal värld. Den mänskliga civilisationen har inte varit tillräckligt sofistikerad för att kunna dra vetenskaplig nytta av denna speciella del i medvetandet.
ÄR VI REDO FÖR DEN PARANORMALA VÄRLDEN? Men vi skulle kunna vara på väg mot en sån mognad nu via den häpnadsväckande kunskapsaccelerationen inom fysik och teknik. Vad tror du själv? Världen inuti atomerna med kvantpartiklarnas omvända "ologiska" beteenden är möjligen våra första steg in i en annan värld, kanske med andra dimensioner. Det är oerhört spännande att resa med kvantfysiken in i något alldeles nytt, kanske en värld bortom våra sinnesbaserade upplevelser.
PARASENSITIVA UPPLEVELSER intressear mig som en av möjliga metoder att gå vidare i vår kosmiska medvetanderesa. Din erfarenhet av ämnet inspirerar till nya infallsvinklar för mina egna funderingar. Scenen du beskriver med kvinnan som rusar fram för att krama mediet tycker jag om, eftersom den är så ärlig i konstaterandet att "där bara fanns luft". Men man inser att hon hade mottagit någon form av mental transfusion. Hon befann sig ett ögonblick i två nivåer samtidigt, den fysiska och den mentala. Vad handlar dessa mentala transfusioner egentligen om? Har du några idéer om det? Ickesensitiva typer som jag undrar varför medier kontaktar vissa men inte andra. Vad stoppar dom?
SLUMP OCH SYSTEM. Du resonerar också runtikring begreppen någonting kontra ingenting och system kontra slump och ser en parallell. Men är inte både system och slump former av "någonting"? Dvs att båda begreppen är resultat av vårt orsak / verkan - tänkande. Medan "ingenting" är varken orsak eller verkan utan en otänkbarhet. Kärnan i mina funderingar handlar egentligen om varför vi med vår matematik visserligen har kommit otroligt långt men till slut har nått ett slags nolläge när det gäller makrokosmos, Universums, tillstånd innan "bigbang". Idén bakom spekulationerna är att försöka hitta ett sätt att komma loss från kausaliteten.
VI FÖRSTÅR VÄRLDEN GENOM MATEMATIKEN. Det är kul att se hur idéer växer fram när man spånar med andra. Jag återkommer hela tiden till matematiken, trots att jag inte är matematiker. Men när man försöker tänka lika mycket via helhetssyn som via detaljer, som filosofin strävar efter, så kan man inte komma förbi de två begreppen mängder (tal) och likhetstecken. Det är uppfinningen av likhetstecknet som har skapat vår form av matematik och därmed vårt sätt att förstå världen. Därför att likhetstecknet handlar om att en orsak skapar en verkan. 1+1=2. Och tvärtom. Samma sak hela vägen ända till relativitetsteorins M = EC2.
DET NYA PERSPEKTIVET. Vi upplever oss därigenom leva i ett rum av kausalitet pågående i en form av tid och grundar automatiskt vårt tänkande utifrån detta. Men om man antar att kosmos, dvs. det totala "varat" bör handla om mycket mer (eller ingenting alls...) så kanske vi måste komma bort från matematiken. Inte genom obevisade metafysiska påståenden utan genom en ny vetenskap med ett nytt verktyg, mer kosmiskt. Mitt resonemang är inte en kritik av matematiken. Tvärtom, det är tack vare den som vi har kommit så här långt i tänkandet. Men om vi ersätter likhetstecknet, orsak och verkan, med ett nytt "tecken", så kanske vi skulle kunna lära oss förstå andra dimensioner än våra tre. Att i stället för att titta bakåt efter en orsak betrakta världen ur ett annat perspektiv. Via en helhetsyn. Inte fråga "vad finns bakom varat" utan "vad finns inuti"?
ÄR SLUMP OCH SYSTEM SAMMA SAK? Jag rundar av med en konklusion: Jag påstår att System = Slump, att de två begreppen egentligen är samma sak. Håller det påståendet? Både system och slump är i grund och botten resultat av givna förutsättningar. Om det t.ex. finns 1000 grundkomponenter ur vilka det är möjligt att sammanfoga ett antal olika produkter så använder sig båda processmetoderna av lika mycket slump som system. Båda är precis lika mycket orsaksberoende. Den marginella skillnaden är att ett system är ett slutskede av en slump. Slumpen är ju ett system i sig medan systemmetoden är lika mycket ett resultat av en bakomliggande kombination av system och slump som slumpmetoden är.
UNIVERSUM INOM OSS. Universum verkar vara ett "system" byggt på ett oändligt antal valmöjligheter där den systematiserade slumpfaktorn avgör valet. Misslyckas ett alterntiv så väljs ett annat. Ur ett trångt perspektiv verkar vårt universum inte vara ett särskilt "smart" system med sin oändliga slösaktighet. Men har trots detta lyckats processa fram ett medvetande om sig självt. När vi tänker är det också universum som gör det.
VI BORDE LÄRA OSS TÄNKA KOSMISKT. Kreationismens hävdande att universum lika litet som en jumbojet kan ha tillkommit av en slump är en alldeles för närsynt fundering. För i grund och botten så är jumbojetens historia lika lång som universums. All vår kunskap i dag är ett resultat av en enda lång bakomliggande process ända från den allra första partikeln eller antipartikeln i universum. Jumbojeten skulle omöjligt ha kunnat bli till utan hela den kosmiska processen innan. Och att förstå denna processen som antingen slumpmässig eller systematisk leder alltid in i en återvändsgränd. Vi måste nog lära oss tänka mer kosmiskt. Mer helhetsmässigt. All is one. / tod.
tisdag 17 november 2009
Är universum programmerat?
Programmerare. Vetenskapen funderar just nu på fysikens och matematikens yttersta gåta, den om ifall Varat / Universum i slutändan är på något sätt programmerat. Sannolikheten för att vårt universum och vårt solsystem skulle ha tillkommit av en slump är matematiskt så otroligt liten att den kan räknas bort, resonerar man. Universum ger i det perspektivet intryck av ett matematiskt uträknat och konstruerat bygge. Det är i och för sig en svindlande skön tanke. Hur kan detta ha gått till, tänker man direkt? Mysterier är bland det mest lockande som finns oss nyfikna människodjur. Men i stället för att förledas av mystikens lockelse, så vill jag hellre fortsätta tankegången genom att kritisera, testa, kritisera, testa. Eftersom den inbyggda nyfikheten ständigt vill gå vidare, så behöver jag inte bara stanna upp med gapande förvåning vid nya upptäckter. Jag kan omöjligt känna mig nöjd med programmeringsteorin.
Kausalitetsrondellen. Naturvetenskapen och filosofin tycker jag inte behöver känna sig modstulna vid detta plötsliga stopp eller dra för hastiga slutsatser om en "konstruktion" eftersom det skulle orsaka en klassisk låsning i en kausalitetsrondell. Mänsklighetens tidigare erfarenheter av alltför sinnesnära tolkningar - t.ex. att jorden skulle vara platt och att solen och planeterna kretsade runt jorden - borde vara tankeställare. Tills vidare kan vi nöja oss med att vi inte vet vad den "kosmiska programmeringen" egentligen handlar om. Tanken är än så länge delvis otänkbar.
Ny vetenskap? Kanske kommer naturvetenskapens examensuppgift bli, att via kvantfysiken bryta in i en ny form av vetenskap som kan verka via både våra sinnesintryck och via världen, eller mekanismerna, utanför sinnesintrycken.
I den här texten presenterar jag egna funderingar över hur man eventuellt kan gå vidare.
Matematiken. Matematiken har ända sedan Pythagoras tid varit grunden för vetenskapen. Det är med den som man har kunnat testa och förklara olika teorier. Fysiken är en vetenskap byggd på matematik. Den moderna fysiken grundas på Heisenbergs osäkerhetsprincip (att man inte samtidigt kan mäta en partikels position och dess hastighet), Einsteins relativitetsteori som lade till rörelseenergin till osäkerhetsprincipen och Niels Bohrs Kvantfysik som i stället för makrokosmos söker svar i mikrokosmos.
Den definitiva grundpartikeln. Som jag förstår det så är det makrokosmosvetenskapen som har gjort tillfälligt tvärstopp vid frågetecknen kring tillståndet innan big bang. Forskningen om den mikrokosmiska världen är däremot på offensiven. Frågan om världen inuti atomerna är oerhört spännande. Man är nu inne i kvantpartiklarnas märkliga värld.
Men fortfarande ställer man sig den ständiga frågan om när man skall nå det absolut minsta. Den definitiva grundpartikeln till allt. Som jag förstår så kan det inte finnas en sån minsta partikel. Alla partiklar bör ju bestå av ännu mindre materia. Men någonstans borde det finnas en brytpunkt. Exakt när växlar energi och materia med varandra? För energi och materia är ju egentligen samma sak fast i olika skepnader (relativitetsteorin).
Tänker vi rätt men fel? Det verkar som om människan med hjälp av sin matematik rätt väl har förklarat universums process från dess start fram till vår tid och gett hyggligt bärkraftiga idéer om dess fortsatta skeende. Men vid processens yttergränser får matematiken problem med sannolikhetsberäkningarna. Beror det på att matematik som förklaringsmodell verkar utifrån de erfarenheter den laddas med - i vårt fall våra biosfäriska upplevelser? Vi har ända från början laddat matematiken med våra speciella jordiska erfarenheter - tid och rum, orsak och verkan. Är det därför som det är så naturligt för oss att inte kunna se andra alternativ än "slump" kontra "plan"? Båda alternativen handlar egentligen om orsak och verkan, verktygen för våra medvetandens förståelse av vår värld. Kan det i sjäva verket vara så att matematik är fångad inom kausalitet (orsak och verkan) och bara kan brukas som förklaringsmodell via den liksom inom våra rums-tidsföreställningar?
Det matematiska likhetstecknet (=) tyder på att så är fallet. T.ex. 1+1 = 2 utläses som "1+1 orsakar mängden 2". Utan (=) finns ingen matematik, bara lösa mängder. Man kan fråga sig om vi med andra former av sinnesorgan, hade resonerat på andra sätt? Om vi hade forskat via andra metoder och ställt upp andra hypoteser och teorier hade vi antagligen också fått andra svar.
Utifrån vår horisont. Att matematikens väg tycks leda till en tankegång om att varat verkar programmerat kan bero på att vi hanterar och förstår matematiken just utifrån våra sinnesförutsättningar. Utifrån vår horisont. För att kunna forska vidare om universums gåtor måste vi nog ta oss ut ur våra tidrums- och orsakverkan-dimensioner!
Lära oss tänka på ett annat sätt. Men hur? Skall vi börja tänka ologiskt i stället? Ja, antagligen. Och vad skulle det innebära, för logik kommer av "logos" som betyder förnuft? Jag tror att ett nytt sätt att tänka naturligtvis inte skulle bygga på mindre förnuft men i stället på att ladda förnuftet via fler kanaler än de sinnliga. En vetenskaplig form av metafysik med testbara idéer till skillnad mot den traditionella metafysiken som i princip är otestbar.
Koncentrerad tankeenergi. Ett fantastiskt steg vore om energin hos tankekraft i framtiden kunde tillvaratas i komprimerade former. Detta skulle bli en ultimat form av intelligens . Koncentrerad tankeenergi kunde möjliggöra tankeresor bortom tid och rum (endast kunskapsnivån satte gräns) och helt och hållet förnuftsstyrda samhällen.
Tiden är en sammanfattning. Tiden anser jag vara ett lokalt verktyg, anpassat för vårt tänkande och för våra upplevelser i den värld vi lever i. Tiden är en sammanfattning för ett skeende. Skeendena i sig är obundna vid tid. Varje skeende är i rörelse annars är det inget skeende. Det är därför det inte kan finnas någon nolltid. Och därmed ingen tid i sig. En faktisk tid skulle motsäga vår världsuppfattning som nuförtiden bygger på att allt i grunden består av rörelseenergi. De allra minsta partiklarna inuti atomerna är ständigt i rörelse. Utan dessa rörelser som i sin tur skapar rörelseenergier skulle atomerna kollapsa.
Rummet. Den andra halvan av våra upplevelsesätt, vid sidan av tiden, är rummet. Våra sinnen uppleveler tre dimensioner av världen (bredd, djup, höjd). Vår logik är trots detta medvetet om bristen med den här upplevelseformen. Alla rum borde ju i sin tur befinna sig i andra, större rum. Men varför tänker vi tredimensionellt? Antagligen för att vi under evolutionen inte har behövt utveckla en annan upplevelseförmåga. Det har inte funnits behov med fler dimensioner för vår överlevnad.
Att det finns fler miljöer i kosmos (begreppet kosmos inkluderar mer än universum, det är ett allt, ett "vara" ) än enbart vårt "rum", känner vetenskapen till. "Svart materia" och "svart energi" verkar dessutom vara enormt mycket mer förekommande än vår "ljusa" värld.
De metafysiska upplevelserna (upplevelser som inte går att förklara naturvetenskapligt) hos människor genom alla tider kan eventuellt vara orsakade av en mental förmåga till upplevelser bortom vårt begränsade rumstänkande. Denna mentala förmåga skulle i så fall kunna vara ingående i en pågående evolutionsprocess. När nyttan med en sådan förmåga blir tillräcklig för evolutionen så borde fler och fler människor så småningom utvecklas till denna fas i utvecklingen.
Jag är inte så påläst på parapsykologi men hoppas någon kan lämna lite idéer.Jag konstaterar i vilket fall att det genom alla tider tycks ha förekommit mer eller mindre oförklarliga upplevelsefenomen hos människor. Bra naturvetenskapliga slutsatser skulle vara intressant att ta del av. För tyvärr har denna spännande del av medvetandet fått ett dåligt rykte pga. alla hedniskreligiösa tolkningar och andra mer eller mindre mysterieglorifierande slutsatser.
Hjärnan en fånge i evolutionen. Min egen inställning till frågan om planering eller slump är att jag instinktivt vill tänka mig möjligheten av något mer dynamiskt och mångfacetterat än dessa två alternativ. Universum och eventuella multiuniversum processar nog i helt andra dimensionsformer än enbart våra. För våra sätt att uppfatta världen har uppkommit via lokal evolution och lokal erfarenhet. De mänskliga idéerna utgår ur våra biosfäriska upptäckter. Hjärnan med dess förmåga till medvetande är en del av denna evolution och är tillfälligt "fångad" i den. "Tillfälligt" därför att den ändå har sina rötter i kosmos via de partiklar den är uppbyggd av.
Ställer vi fel frågor? Det naturvetenskapliga tänkandet är också evolutionerat ur vår biosfäriska värld. Vi tänker p.g.a det för snävt och låser in oss i ett hörn, när vi ställer de yttersta frågorna om existensen och dess vara. Vi ställer fel frågor helt enkelt och får därför fel svar. Det bör inte finnas någon början och inget slut på Varat. Och antagligen ingen mening heller. Sådana fenomen är endast lokala tolkningsssätt utifrån våra egna livsförutsättningar.
Om man tänker i kosmiska perspektiv så ingår livet i mycket mer storslagna processer än med bara början och slut. För idén om början och slut förutsätter tid. Och tid finns enligt mig inte som något specifikt, utan är endast ett begrepp för ett skeende. Det kosmiska perspektivet är så enormt omfattande att det än så länge övergår vår intelligensförmåga. Vad menar jag med detta? Jo, att kosmos, det totala varat, om det ligger utanför både rum, orsak och verkan, i princip skulle kunna vara allt och inget samtidigt. Alltså det största och minsta på en gång.
Våra förfäder. Jag kan inte hejda mig utan måste fortsätta tankegången . Det totala Varat är i så fall en enda enhet utan någon motsättning. Existerande och ickeexisterande i samma formlösa form. Varat är ingen intelligens. Det bör vara betydligt mer än så. Skulle man kunna se Varat som ett harmoniskt ingenting? Avbrytandet av detta ingenting sätter igång reaktioner av motsättningar vilka så småningom når partikelnivå. Och där träder våra "förfäder" in på scenen: de första fysiska reaktionerna, partiklarna och så småningom grundämnena.
Stjärnornas barn. Inte ens livsformerna på jorden har en början och ett slut om vi betraktar dem som i grunden varande materia och massa, eftersom massan i universum verkar vara konstant, den kan inte försvinna utan ändrar bara skepnader. Tänker vi långt, långt bakåt, så blev vi egentligen "födda" när de allra första partiklarna processades fram. Dessa partiklar borde ha utvecklats ur något slags "ingenting" vilket blev till "någonting", kanske via en form av "vrängning", som när man vränger en tröja ut och in. När den kalla "utsidan" hamnar i den varma "insidan" så uppstår den första reaktionen. Alla senare länkar i livsprocessen handlar om vidaretransport av beståndsdelar. Våra förfäder är samtidigt vi själva och vice versa. Vi ingick i våra förfäder och våra förfäder ingår i oss.
Ny vetenskap. Tankegången om vår ursprungliga födelse kan byggas på ännu mer. För universum var inte en början på något utan ett resultat av ingenting. Hoppas en ny typ av vetenskap kan utvecklas ur den nuvarande, en typ som kan leda in i ett nytt tänkande byggt på kvantfysik, naturvetenskap, kosmologi och filosofi.
Det otänkbara. Detta leder fram till min egen tankelek om det som jag kallar för "det otänkbara". Kosmos är ytterst ett sådant otänkbart begrepp. "Världen" utanför det för oss tänkbara. Det ologiska "ingenting". Till skillnad mot vår värld som är "någonting". Formeln för denna värld av någonting som vi upplever oss finnas i, kanske skulle kunna skrivas som: någonting = allting - (minus) otänkbarhet.
Och om man tänker sig "otänkbarheten" som ett tillstånd bestående av både allting och ingenting på en och samma gång så har man där en antites för den nya vetenskapen att jobba med. Formeln skullle kunna vara: allt-inget = otänkbarhet.
Det är hoppingivande att det går att spekulera över ett begrepp som otänkbarhet. Världen av otänkbarhet finns på något sätt ändå där. I och med att man har ett formulerat objekt, ett s.k. "allting-inget" så kan man gå vidare och utforska detta eventuella tillstånd. Intressant nog så funderar fysiken för närvarande mycket riktigt över vad som fanns innan big bang eller om det rent av var ett tillstånd av just - ingenting. / Tod 2009
Kausalitetsrondellen. Naturvetenskapen och filosofin tycker jag inte behöver känna sig modstulna vid detta plötsliga stopp eller dra för hastiga slutsatser om en "konstruktion" eftersom det skulle orsaka en klassisk låsning i en kausalitetsrondell. Mänsklighetens tidigare erfarenheter av alltför sinnesnära tolkningar - t.ex. att jorden skulle vara platt och att solen och planeterna kretsade runt jorden - borde vara tankeställare. Tills vidare kan vi nöja oss med att vi inte vet vad den "kosmiska programmeringen" egentligen handlar om. Tanken är än så länge delvis otänkbar.
Ny vetenskap? Kanske kommer naturvetenskapens examensuppgift bli, att via kvantfysiken bryta in i en ny form av vetenskap som kan verka via både våra sinnesintryck och via världen, eller mekanismerna, utanför sinnesintrycken.
I den här texten presenterar jag egna funderingar över hur man eventuellt kan gå vidare.
Matematiken. Matematiken har ända sedan Pythagoras tid varit grunden för vetenskapen. Det är med den som man har kunnat testa och förklara olika teorier. Fysiken är en vetenskap byggd på matematik. Den moderna fysiken grundas på Heisenbergs osäkerhetsprincip (att man inte samtidigt kan mäta en partikels position och dess hastighet), Einsteins relativitetsteori som lade till rörelseenergin till osäkerhetsprincipen och Niels Bohrs Kvantfysik som i stället för makrokosmos söker svar i mikrokosmos.
Den definitiva grundpartikeln. Som jag förstår det så är det makrokosmosvetenskapen som har gjort tillfälligt tvärstopp vid frågetecknen kring tillståndet innan big bang. Forskningen om den mikrokosmiska världen är däremot på offensiven. Frågan om världen inuti atomerna är oerhört spännande. Man är nu inne i kvantpartiklarnas märkliga värld.
Men fortfarande ställer man sig den ständiga frågan om när man skall nå det absolut minsta. Den definitiva grundpartikeln till allt. Som jag förstår så kan det inte finnas en sån minsta partikel. Alla partiklar bör ju bestå av ännu mindre materia. Men någonstans borde det finnas en brytpunkt. Exakt när växlar energi och materia med varandra? För energi och materia är ju egentligen samma sak fast i olika skepnader (relativitetsteorin).
Tänker vi rätt men fel? Det verkar som om människan med hjälp av sin matematik rätt väl har förklarat universums process från dess start fram till vår tid och gett hyggligt bärkraftiga idéer om dess fortsatta skeende. Men vid processens yttergränser får matematiken problem med sannolikhetsberäkningarna. Beror det på att matematik som förklaringsmodell verkar utifrån de erfarenheter den laddas med - i vårt fall våra biosfäriska upplevelser? Vi har ända från början laddat matematiken med våra speciella jordiska erfarenheter - tid och rum, orsak och verkan. Är det därför som det är så naturligt för oss att inte kunna se andra alternativ än "slump" kontra "plan"? Båda alternativen handlar egentligen om orsak och verkan, verktygen för våra medvetandens förståelse av vår värld. Kan det i sjäva verket vara så att matematik är fångad inom kausalitet (orsak och verkan) och bara kan brukas som förklaringsmodell via den liksom inom våra rums-tidsföreställningar?
Det matematiska likhetstecknet (=) tyder på att så är fallet. T.ex. 1+1 = 2 utläses som "1+1 orsakar mängden 2". Utan (=) finns ingen matematik, bara lösa mängder. Man kan fråga sig om vi med andra former av sinnesorgan, hade resonerat på andra sätt? Om vi hade forskat via andra metoder och ställt upp andra hypoteser och teorier hade vi antagligen också fått andra svar.
Utifrån vår horisont. Att matematikens väg tycks leda till en tankegång om att varat verkar programmerat kan bero på att vi hanterar och förstår matematiken just utifrån våra sinnesförutsättningar. Utifrån vår horisont. För att kunna forska vidare om universums gåtor måste vi nog ta oss ut ur våra tidrums- och orsakverkan-dimensioner!
Lära oss tänka på ett annat sätt. Men hur? Skall vi börja tänka ologiskt i stället? Ja, antagligen. Och vad skulle det innebära, för logik kommer av "logos" som betyder förnuft? Jag tror att ett nytt sätt att tänka naturligtvis inte skulle bygga på mindre förnuft men i stället på att ladda förnuftet via fler kanaler än de sinnliga. En vetenskaplig form av metafysik med testbara idéer till skillnad mot den traditionella metafysiken som i princip är otestbar.
Koncentrerad tankeenergi. Ett fantastiskt steg vore om energin hos tankekraft i framtiden kunde tillvaratas i komprimerade former. Detta skulle bli en ultimat form av intelligens . Koncentrerad tankeenergi kunde möjliggöra tankeresor bortom tid och rum (endast kunskapsnivån satte gräns) och helt och hållet förnuftsstyrda samhällen.
Tiden är en sammanfattning. Tiden anser jag vara ett lokalt verktyg, anpassat för vårt tänkande och för våra upplevelser i den värld vi lever i. Tiden är en sammanfattning för ett skeende. Skeendena i sig är obundna vid tid. Varje skeende är i rörelse annars är det inget skeende. Det är därför det inte kan finnas någon nolltid. Och därmed ingen tid i sig. En faktisk tid skulle motsäga vår världsuppfattning som nuförtiden bygger på att allt i grunden består av rörelseenergi. De allra minsta partiklarna inuti atomerna är ständigt i rörelse. Utan dessa rörelser som i sin tur skapar rörelseenergier skulle atomerna kollapsa.
Rummet. Den andra halvan av våra upplevelsesätt, vid sidan av tiden, är rummet. Våra sinnen uppleveler tre dimensioner av världen (bredd, djup, höjd). Vår logik är trots detta medvetet om bristen med den här upplevelseformen. Alla rum borde ju i sin tur befinna sig i andra, större rum. Men varför tänker vi tredimensionellt? Antagligen för att vi under evolutionen inte har behövt utveckla en annan upplevelseförmåga. Det har inte funnits behov med fler dimensioner för vår överlevnad.
Att det finns fler miljöer i kosmos (begreppet kosmos inkluderar mer än universum, det är ett allt, ett "vara" ) än enbart vårt "rum", känner vetenskapen till. "Svart materia" och "svart energi" verkar dessutom vara enormt mycket mer förekommande än vår "ljusa" värld.
De metafysiska upplevelserna (upplevelser som inte går att förklara naturvetenskapligt) hos människor genom alla tider kan eventuellt vara orsakade av en mental förmåga till upplevelser bortom vårt begränsade rumstänkande. Denna mentala förmåga skulle i så fall kunna vara ingående i en pågående evolutionsprocess. När nyttan med en sådan förmåga blir tillräcklig för evolutionen så borde fler och fler människor så småningom utvecklas till denna fas i utvecklingen.
Jag är inte så påläst på parapsykologi men hoppas någon kan lämna lite idéer.Jag konstaterar i vilket fall att det genom alla tider tycks ha förekommit mer eller mindre oförklarliga upplevelsefenomen hos människor. Bra naturvetenskapliga slutsatser skulle vara intressant att ta del av. För tyvärr har denna spännande del av medvetandet fått ett dåligt rykte pga. alla hedniskreligiösa tolkningar och andra mer eller mindre mysterieglorifierande slutsatser.
Hjärnan en fånge i evolutionen. Min egen inställning till frågan om planering eller slump är att jag instinktivt vill tänka mig möjligheten av något mer dynamiskt och mångfacetterat än dessa två alternativ. Universum och eventuella multiuniversum processar nog i helt andra dimensionsformer än enbart våra. För våra sätt att uppfatta världen har uppkommit via lokal evolution och lokal erfarenhet. De mänskliga idéerna utgår ur våra biosfäriska upptäckter. Hjärnan med dess förmåga till medvetande är en del av denna evolution och är tillfälligt "fångad" i den. "Tillfälligt" därför att den ändå har sina rötter i kosmos via de partiklar den är uppbyggd av.
Ställer vi fel frågor? Det naturvetenskapliga tänkandet är också evolutionerat ur vår biosfäriska värld. Vi tänker p.g.a det för snävt och låser in oss i ett hörn, när vi ställer de yttersta frågorna om existensen och dess vara. Vi ställer fel frågor helt enkelt och får därför fel svar. Det bör inte finnas någon början och inget slut på Varat. Och antagligen ingen mening heller. Sådana fenomen är endast lokala tolkningsssätt utifrån våra egna livsförutsättningar.
Om man tänker i kosmiska perspektiv så ingår livet i mycket mer storslagna processer än med bara början och slut. För idén om början och slut förutsätter tid. Och tid finns enligt mig inte som något specifikt, utan är endast ett begrepp för ett skeende. Det kosmiska perspektivet är så enormt omfattande att det än så länge övergår vår intelligensförmåga. Vad menar jag med detta? Jo, att kosmos, det totala varat, om det ligger utanför både rum, orsak och verkan, i princip skulle kunna vara allt och inget samtidigt. Alltså det största och minsta på en gång.
Våra förfäder. Jag kan inte hejda mig utan måste fortsätta tankegången . Det totala Varat är i så fall en enda enhet utan någon motsättning. Existerande och ickeexisterande i samma formlösa form. Varat är ingen intelligens. Det bör vara betydligt mer än så. Skulle man kunna se Varat som ett harmoniskt ingenting? Avbrytandet av detta ingenting sätter igång reaktioner av motsättningar vilka så småningom når partikelnivå. Och där träder våra "förfäder" in på scenen: de första fysiska reaktionerna, partiklarna och så småningom grundämnena.
Stjärnornas barn. Inte ens livsformerna på jorden har en början och ett slut om vi betraktar dem som i grunden varande materia och massa, eftersom massan i universum verkar vara konstant, den kan inte försvinna utan ändrar bara skepnader. Tänker vi långt, långt bakåt, så blev vi egentligen "födda" när de allra första partiklarna processades fram. Dessa partiklar borde ha utvecklats ur något slags "ingenting" vilket blev till "någonting", kanske via en form av "vrängning", som när man vränger en tröja ut och in. När den kalla "utsidan" hamnar i den varma "insidan" så uppstår den första reaktionen. Alla senare länkar i livsprocessen handlar om vidaretransport av beståndsdelar. Våra förfäder är samtidigt vi själva och vice versa. Vi ingick i våra förfäder och våra förfäder ingår i oss.
Ny vetenskap. Tankegången om vår ursprungliga födelse kan byggas på ännu mer. För universum var inte en början på något utan ett resultat av ingenting. Hoppas en ny typ av vetenskap kan utvecklas ur den nuvarande, en typ som kan leda in i ett nytt tänkande byggt på kvantfysik, naturvetenskap, kosmologi och filosofi.
Det otänkbara. Detta leder fram till min egen tankelek om det som jag kallar för "det otänkbara". Kosmos är ytterst ett sådant otänkbart begrepp. "Världen" utanför det för oss tänkbara. Det ologiska "ingenting". Till skillnad mot vår värld som är "någonting". Formeln för denna värld av någonting som vi upplever oss finnas i, kanske skulle kunna skrivas som: någonting = allting - (minus) otänkbarhet.
Och om man tänker sig "otänkbarheten" som ett tillstånd bestående av både allting och ingenting på en och samma gång så har man där en antites för den nya vetenskapen att jobba med. Formeln skullle kunna vara: allt-inget = otänkbarhet.
Det är hoppingivande att det går att spekulera över ett begrepp som otänkbarhet. Världen av otänkbarhet finns på något sätt ändå där. I och med att man har ett formulerat objekt, ett s.k. "allting-inget" så kan man gå vidare och utforska detta eventuella tillstånd. Intressant nog så funderar fysiken för närvarande mycket riktigt över vad som fanns innan big bang eller om det rent av var ett tillstånd av just - ingenting. / Tod 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
