Kunskap, medvetande och hjärna

Dialog mellan Kurt och mig som tar upp ondska och godhet, energins väg, det feminina och det maskulina, hur man får kunskap om universum, hjärnan och medvetandet, samt tankar kring döden. /tod/

KURT: Det är nog matematiken man måste luta sig emot, som du förut påtalat. Om man går in på värderande begrepp trasslar man nog till det för sig. Så att tala om ont och gott skapar problem för det rena tänkandet.

TOD: Avsikten med den lustiga undringen om ett ”ont universum” hade ett rent kommersiellt syfte, att få kunder till bloggen .... men också att reda ut varför vi fäster så stor vikt vid begreppen gott och ont. Värderingar sätter vi överallt, i alla sammanhang där vi uttrycker en åsikt.

Vi tycker si eller så. Men precis som du skriver så kan det blockera oss från riktiga slutsatser. När människor uppfattar sig som goda i en ond omgivning så går de vilse i ”sundaförnuftet-skogen”. De presumtivt onda tycker ju alltid tvärt om.

Men ändå är universum ett värderande system i sig! Det använder ett slags nyttokriterium som verktyg. Det nyttigaste expanderar tack vare en bättre och effektivare energiupptagningsförmåga än omgivningen. Om universum skulle handla om någonting så är det i så fall om en ständig omfördelning av energi.

Vi styrs också av nytta. Värderingarna gott och ont finns inte utanför våra ideologiskt indoktrinerade medvetanden. Godhet eller ondska är moraliska påhäng vi smyckar oss med när vi vill urskuldra oss för egna eller andras handlingar.

Våra egna metoder för energiupptag är osofistikerade. Sättet vi laddar energi är på stenåldersstadium. Vi gör mer skada än nytta i detta avseende. Den groteska animaliekonsumtionen har en skadlig inverkan på miljön – liksom på hälsan. I stället för att ta proteiner, kolhydrater, vitaminer och mineraler direkt från källorna så använder vi kanniballiknande metoder genom att ta energin via andra animaler. Den vegetabiliska metoden är mer avancerad men inte fullkomlig.

Ett hårt system? Jag anser naturligtvis inte att den fysisk/kemiska anhopningen som vi kallar för universum innehåller moraliska värderingar. Universum fungerar efter automatiska nyttokriterier. De bäst fungerande alternativen går hela tiden vidare på bekostnad av de sämre fungerande. Vi kan tycka att det är ett hårt system i motsats till den goda världen vi skulle kunna tänka som alternativ. Men befriar vi oss en stund från värdeomdömen så kanske vi kan se ett universum som i ett helhetsperspektiv fungerar rätt bra. Den livmoder som vi kallar för vårt universum är en förbränningsmotor. Varför har det kommit att få just den här utformningen?

Omfördelning av energi. Det första intrycket vi får är att universum, liksom dess utlöpare biosfären, fungerar med en utslagningspricip som inte verkar ”intelligent”. Men i själva verket drivs allt, från elementarpartiklar till hjärnceller, via en förbränningsprincip. Anledningen till detta, skulle man kunna tänka sig, är att vårt universum vid sin nuvarande forms tillkomst råkade ”välja” förbränningsalternativet som sin modell ur ett oändligt antal andra alternativ.

Hur gick det här valet till? Var det på något sätt avsiktligt, eller var det en följdverkan eller hände det av en ren slump? Jag vill faktiskt förkasta alla tre alternativen. ”Avsiktlighetsvarianten” luktar för mycket sunt förnuft, det uppstår bara en massa följdfrågor. ”Följdverkan” kör fast i kausalitet. Och en isolerad ”slump” säger egentligen ingenting.

Det råkade bli som det blev. Skall jag vara konsekvent med mina helhetsperspektiv så bör jag i stället försöka förstå omständigheterna till att universum blev fyrdimensionellt med att de kemiskfysiska förutsättningarna för ett sådant här universum råkade sammanfalla.

Om vi, som vetenskapen, förutsätter att universum vid sin tillblivelse var oändligt kompakt och pyttelitet så ligger det nära till hands att pröva sig fram med en teori om att det slumpliknande kaoset bland kvantmekanikens allra minsta strängar kom att bidra till just ett fyrdimensionellt universum.

Ett slumpurval ur ett lagbundet sammanhang skulle enligt den här teorin ha startat upp universum. Med det lagbundna sammanhanget menar jag strängarnas principer. Även kaos är en typ av princip. Kaosprincip. Om det stämmer att endimensionella strängar är fundamentala och inte består av någonting så går det att hävda att ingenting och någonting också interagerar, precis som allt annat.

Kanske är det så, att förbränningsprincipen med ”energi som förtär energi” endast finns inom vår fyrdimensionella rum/tid. Denna modell uppfattar vi verka genom att det framgångsrika konkurrerar ut det mindre framgångsrika genom omfördelning av energi. På vår planet likaväl som ute i rymden.

Den onda människan. Ren energiomfördelning blir "god eller ond" först när medvetna alternativval blir möjliga. Sådan finns inte i universum och inte heller bland växter och animaler men däremot hos människodjuren. Människan är den första mekanismen i universum med ansvar för sina handlingar.

Energi och materia förändras och förädlas genom att uppta ny energi från omgivningen. Våra näringsintag är en direkt parallell till energiomfördelningen i universum. Allt material i universum förbränns till slut. Vår egen förbrändhet kallar vi sentimentalt för död men all död materia återgår till energi. För att så småningom åter ingå i nya molekylära konstelllationer.

Men liv uppstår ur liv, inte ur död. Det finns i alla kulturer en urgammal föreställning om återfödelse. En ur troende framväxt förhoppning som varken går att bevisa eller motbevisa, lika lite som troende överhuvudtaget går att göra. Ur debattsynpunkt är det därför meningslöst att ta sig an trosargument. För mig räcker konstaterandet att ur död uppstår omfördelning av energi.

I övrigt upplever jag en härligt befriande känsla i att till och från kunna konstatera ett "vet inte". Att inte veta blir en utmaning till att försöka ta reda på! Vilket är medvetandets allra djupaste drivkraft.

KURT: Jag träffade ett medium häromdagen som talade om att den kvinnliga energin var ren medan den manliga var smutsig. Det var ju också att skapa sig tankeproblem, menar jag. Energi jobbar ju via motsatserna + och -. Inte heller detta uttryck är bra eftersom + i våra värderingar är bra och - är dåligt. Så den mest sannolika händelsen, tycker jag passar mig bra.

TOD: Det feminina är det primära. För min del ser jag man/kvinnaförhållandet på ett annat sätt. Kvinnan är den livgivande medan mannen är den genspridande. Jag kallar med andra ord det feminina för primärt medan det maskulina är sekundärt.

Är homosexualitet medfött? Denna delning uppstår i fosterstadiet på cellnivå. Forskningen har upptäckt att homosexualitet bland män och kvinnor har sitt ursprung bland kromosomerna i detta skede av livets utveckling. Homosexualitet skulle i så fall kunna förstås som ett naturligt genetiskt arv från ett hermafroditiskt skede i livscellernas historia.

Att jag använder termen ”moder universum” emellanåt hänger ihop med detta. Å andra sidan är det maskulina i biologisk mening huvudsakligen också feminint. Den enda egentliga skillnaden är genspridningskapaciteten. Det maskulinas våldstendenser är en utlöpare från ursprungligt revirhävdande. Jag tror att du som psykoterapeut förstår sådana här tankegångar rätt bra.

Det maskulina kommer troligen så småningom inte att behövas som en funktion för genspridning. Fortplantningsprocessen blir i ett mer utvecklat framtida samhälle förhoppningsvis en teknisk-medicinsk fråga. I ett övergångsstadium kan det tvåkönade systemet fortsätta som en postanimalisk kulturfaktor men med tiden kommer ett enda feminint genus att räcka.

Du vill inte vinkla könsfrågan med några + eller - , men frågan är om det inte finns värderingsskillnader. Utan att idealisera det feminina för mycket, kvinnorna har hittills inte gjort speciellt stora insatser för en fredligare värld och de är också lika primitiva rovdjur som de maskulina, så vill jag trots allt ändå se en bättre potential för förnuftigare, mindre våldsutövande mänskliga relationer när den livgivande feminina funktionen ensam tar över.

Och antagligen kommer framtidens kreationistiska omtolkare av de heliga skrifterna därför att tillbe en kärringavgud i stället för en göbbe....

KURT: Sedan tror jag fortfarande att vi inte kan tänka om universum, bara matematiskt räkna fram. Om jag säger att jag är en del av universum, enligt Bells teorem eller fenomenet ickelokala samband, så varken begriper jag, vet, eller kan tänka ut vad det är eller vad som menas med det.

TOD: Nej, det finns ännu ingen helt färdig bild, ingen teori om allt. Men visst är det en härlig utmaning att söka sig fram. Med matematiken skaffar vi oss data vilken vi sedan kan bearbeta med logiskt tänkande. Varför inte försöka förstå det stora utifrån det lilla, att tänka sig universum utifrån oss själva. Det blir tankemässigt lättare att placera in sig själv i det stora sammanhanget med idén att vi egentligen fungerar som kopior av universum självt. Då tappar vi inte bort oss lika lätt. Den närmaste delen av universum finns inuti oss själva. Vi är dess fingeravtryck.

Alla livsresor både bland växter och djur börjar med egna ”miniatyr-big bangs” vilka skapar en första cell från vilket allt det andra uppstår och sedan expanderar vidare genom partikel- och molekysammanslagningar. Om man sedan föreställer sig sitt egna medvetande som en biologisk miniatyrgalax av miljarder andra miniatyrgalaxer av medvetanden hos både växter och animaler så får man en en användbar snabbskiss att ha med sig i fickan. Universum är inte mer mystiskt än vi gör det till, för det räcker alltid att tills vidare bara tänka sig det vi har kunskap om.

Kunskap är sexigt. Tillsvidarekunskapen är en tankeuppgift verkar det som. Med vår inprogrammerade nyfikenhetsmekanism tvingas vi till studier för att lösa något. Vi har en obändig lust att vilja ta reda på sånt vi inte vet. Kunskapsdriften är medvetandets motsvarighet till den animaliska kroppens sexualdrift!

KURT: Det var för att visa lite på detta jag sagt, som jag skickade med sonens utanför kroppen-upplevelse.

TOD: Jag tror du menar svårigheten med att förstå via annat än våra invanda tankesätt. Levitationsupplevelser påminner mycket om kvantfysikaliska "ologiska" tillstånd. Eftersom både du och jag är måna om att hålla tänkandet fritt från dogmatism så är vi sugna på att försöka komma fram till nya hållbara tankemetoder. Men fastlåsta ståndpunkter finns annars i båda lägren, både inom den traditionella vetenskapen och bland dem som söker nya vägar.

KURT: Vi skall inte heller fastna för mycket i det här med hjärna. Det låser lika hjärna (he-he) som det för framåt. En människa jag känner är fullkomligt förhäxad av hjärna. Samtidigt tror han att det inte finns något sådant som själ eller ande. Han vet det, säger han. Han tror också att när man är död, så är man totalt slut. Det finns ingen energi från mig som går in i en annan dimension.

TOD: Hjärnmuskeln är trots allt den funktion med vilken vi bearbetar all information som vi registrerar, både vetande och troende. Som jag förstår det så uppstår våra medvetanden ur våra lagrade minnesdata. Vi har inte mer medvetande än som vi kan ta fram ur minnet. Det obevisade (och självfallet inte heller motbevisade) själsbegreppet ser jag som en sundaförnuftet-rationalisering av medvetandet.

Hade inte upplysningsfilosofen på 1700-talet David Hume rätt när han konstaterade att hur mycket han än försökte tänka sig själv som sitt egna jag, så kunde han inte komma längre än till känslorna han uppfattade genom sina sinnesintryck. Det tycks inte gå att komma djupare än till medvetandet. Men ....

Flera skikt av medvetanden?. Medvetandet växer med minnets ökade kunskapserfarenhet. Det kan vara så att det skapas nya övermedvetanden i takt med ny kunskap, holoner. Flera skikt av verkande medvetanden ger oss ett intryck av ett ogreppbart överjag, som det "sunda förnuftet" förenklar till en mystisk "själ".

Själsidén är ett religiöst begrepp som har uppstått ur ångesten inför döden. Denna ångest vill mitt eget plastiga materialistiska förnuft ersätta med en medvetandets livsglädje. Jag har att välja mellan att antingen leva ett suntförnuft-mekaniskt liv och "hoppas bort" döden med en helt obekräftad fortsättningsidé - eller ta tillvara så mycket jag bara kan medan tillfälle ges, alltså att dra nytta av medvetandets möjligheter fullt ut.

Skall det vara så märkvärdigt att dö? Jag accepterar döden som ett normalt sluttillstånd. Vi tycks lösas upp i våra beståndsdelar och blir återanvända partikelämnen. Idén om ett fortsatt "liv" i "andeform" kan jag naturligtvis inte motbevisa. Men eftersom det inte heller går att bevisa så är det en meningslös självterapi.

Att sträva efter ett gott, harmoniskt och förnuftigt liv borde vara det ultimata. För mig innebär det att i möjligaste mån vara i takt, i samklang, med livsmiljön och med den kosmiska processen. Vad utöver detta finns kan jag inte påverka, det blir som det blir. Att tro det ena eller det andra anser jag är att förhäva sig.

KURT: Samtidigt har han stark ångest inför döden. Denna ångest, menar jag, har han skapat själv, genom att låsa fast sig vid att det bara finns hjärna och inget efter döden. Han kan ju inte veta detta. Förstår du vad jag menar?

TOD: Ja, men om man har försökt att ta tillvara på alla möjligheterna i livet så bör man kunna dö nöjd. Vi dör alla, så det är varken skamligt eller orättvist. För min del vill jag göra mitt livsslut till en skön sista upplevelse. Den positiva insikten att livsprocessen fortsätter med barnen och naturen är mitt sätt att avdramatisera min egen död. Solen kommer att lysa lika klart och det livgivande regnet att fortsätta porla även efter min sejour i biosfären. Livet fortsätter!

Jag jobbar på mitt epilog redan nu. Ibland har jag blivit deppad när jag tänkt på att allt det jag samlat på mig, skapat och stretat för, kommer att skingras eller slängas bort som skräp. Men så slog mig tanken att jag skulle göra en resumé av mitt liv. Samla det mest värdefulla. Det bästa av det jag åstadkommit.

Denna tanke har gett mig ett konkret slutmål och en harmonisk känsla inombords.
Jag skall samla mina favoritbilder och mina bästa filosofiska insikter på minneskort. Mitt bildskapande och mina tankar blir mina efterlämnade arv. Resten, alla prylarna och allt det hopsamlade kan kastas.

Livsslutet är en övergångsprocess. Att inte leva bör vara en skön ickeupplevelse. En sömn utan drömmar. Döden är enkel och vilsam. Min död är en energiomvandling i processen.

KURT: Både vår hjärna och vårt språk låser fast oss i ett begränsat tänkande. Genom att börja öva sig i att känna, att börja öva sig i att lita på sin intuition o.s.v, tror jag att man kan lösgöra sitt tänkande en hel del.

TOD: Jag börjar förstå att intuitivt tänkande är en viktig del i parafysiken. Intuition kanske kan vara ett komplement till logiken när den kör fast, men är den tillräckligt pålitligt för att dra slutsatser ur?

Vad gäller känslor så vill jag för min del betrakta dem mer som defensiva varningssignaler till medvetandet än som kunskapsberikande. Jag förstår att du inte menar känslor i moralisk mening utan som undermedveten varseblivning. Visst känner man blickar i nacken ibland. Och man kan ibland vagt ana händelser, som senare visar sig vara sanna. Jag har själv sådana aningar ibland. Hoppas vi kan gå in på detta mer längre fram.

Gamla tankemönster är ofta svåra att ändra på. Vi kanske slits mellan tryggheten av det invanda och frestelsen av att vilja veta mer. Språket kan vara både förklarande och vilseledande. Vi har nog för stor respekt för verbal konstfärdighet. Att döma och bedöma efter handling gör livet mindre komplicerat.

Nya ord tillkommer som beskrivning av nya erfarenheter. Skulle man också kunna få ny kunskap genom att först skapa orden? Min idé om det otänkbara är på sätt och vis lite grann åt det hållet. Ordet otänkbarhet är inte nytt men det har bara använts som ett punkttecken. Jag försöker i stället att finna en möjlighet att bruka det som ett verktyg. Genom att förstå allt som är tänkbart så kanske man så småningom kan närma sig det som är "otänkbart".

Fram tills nu har det högsta tänkbara alltid ansetts som tänkandets definitiva gräns. Men det ifrågasätter jag genom att i stället hävda att insikten om det otänkbara är den absolut yttersta nivån. Och det är det otänkbara som lockar och tvingar oss vidare. / tod /