Slump, system, tid och parapsykologi.

Den här dialogen mellan Kurt och mig är en uppföljning av texten "Är universum programmerat?"

KURT: Slumpen ingår i systemet, men samtidigt finns inte slumpen för sig självt, eftersom den ingår i systemet. Hade inte systemet funnits hade inte heller slumpen funnits.

TOD: Jag är lättad över att du lägger mina påståenden om slump kontra system under lupp. För jag har faktiskt själv undrat lite över vad jag egentligen menar.... Det blir så ibland när man skriver genom intuition. Men samtidigt tvingar logiken oss att finna dess egna brister. Vilka ofta finns i dess bundenhet vid våra sinnens upplevelseformer. Det logiska tänkandet vill i likhet med naturvetenskapen bli kritiserat, det är så vetandet byggs på.

Så därför håller jag med dig , för utifrån vår nuvarande, lokala jordiska fas är din analys korrekt. Men det är ändå en delsanning påstår jag. För hur uppstod det slumpbärande systemet ursprungligen? Ur ett annat system eller ur ett slumpurval? Finns det andra möjligheter än dessa två, frågar vi oss? Ja, antagligen, menar jag. Att vår logik i slutändan alltid hamnar i rundgång indikerar det.

Är slump och system samma process? Det är därför som jag föreslår att system och slump i grunden kan vara ett och detsamma – och att det som för oss förefaller avsiktligt systematiserat egentligen är en slutfas av en slumpprocess. Alla våra aktiviteter, avsiktliga eller oavsiktliga är direkt eller indirekt följder av tidigare händelser. Nära eller långt tillbaka. Händelser orsakade av oss själva, naturen eller den kosmiska processen. Kontentan är att jag påstår att vi är resultat av slump = system i lika hög grad. ”Slump framkallar system och system skapar möjligheter för nya slumpval ” menar jag medan du anser att ” Om system inte hade funnnits så hade inte heller slumpen funnits”. Varvet runt för oss båda men här når våra och mänsklighetens nuvarande logiska förmåga inte längre.

KURT: När jag gör mina beräkningar och använder mig av ett 5%-igt konfidensintervall, betyder det att det finns 5 % chans att resultaten har till kommit av en slump. Herregud, resultatet har jag ju. Det har jag räknat fram och tagit hänsyn till felräkning, så i stället måste frågan bli: är det här resultatet sant? Sant i den mening att jag kan dra slutsatsen att det alltid gäller. Nej, någon sådan slutsats kan jag inte dra, eftersom resultatet ibland inte gäller. Ibland händer det av en slump. Det händer av en slump. Vad då slump? Det händer ju. Vad är då slump? Slump har jag ju nyligen definierat som händelser som sker i 5% av fallen utan att man begriper varför. Slumpen uppför sig systematiskt på något sätt. Var 95:e gång slår den till.

TOD: Mycket god pedagogik i dina funderingar. Jag njuter och lär. Du visar med skarp matematisk logik att slumpfaktorn påverkar 5% av alla resultat medan jag , mindre matematiskt trovärdigt, hävdar att den påverkar 50%. Kanske har vi båda rätt, om din version beskriver påverkan på kort sikt medan min handlar om påverkan under ett total-skede. Du resonerar utifrån matematisk kunnighet medan jag spekulerar utifrån intuition. Min tankelinje försöker ha en helhetsaspekt. Det är rätt typiskt filosofiskt. Men båda möts vi återigen via våra slutsatser: ”System är ett slutskede av en slump” (Tod) respektive ”Slumpen uppför sig systematiskt på något sätt” (Kurt). Vi springer springer åt varsitt håll men bryter till slut samma målsnöre.

Varför blommor har olika färger. Varför lyser vissa blommor gula på ett fält medan andra är röda? Är det av en slump eller beror det på en systematiserad process? Både och menar jag. De gula blommorna har utvecklat sin speciella färg för att locka till sig pollinerande djur i konkurrens med de röda. Hur har uppkomsten av den gula färgen gått till? Enligt en urvalsprincip. De blommor som utvecklade en gulaktig ton blev mer konkurrenskraftiga gentemot de röda än sina mindre färglysande artfränder. Vad möjliggör i så fall ett evolutionistiskt urvalssystem? Ja, så vitt jag förstår är det principen om att vinna framgång i sin miljö på bekostnad av konkurrenterna. Denna princip eller system, finns hela vägen ända från bakterienivå till de mest avancerade livsformerna.

Men är urvalsprincipen systematiserad eller slumpartad. Både och föreslår jag. Vart ett frö blåser med vinden avgörs av slumpen. Men sedan träder den systematiserade urvalsprocessen in.

Principen om konkurrens. Detta framkallar den slutliga frågan: Vad ligger bakom principen om att vinna framgång i sin miljö på bekostnad av andra? Frågan är felställd föreslår jag då. Den utgår från att hela universum och kosmos skulle fungera lika relativt kortsiktigt som livsprocesserna gör i vår jordiska närmiljö. Men våra perspektiv om tid och rum och orsak och verkan går inte att applicera utanför vårt fyrdimensionella tänkande, tycks det. Vi har än så länge inte kunnat begripa processerna bakom våra fyra rum/tids- dimensioner. Att evolutionen som den ser ut på jorden är en fortsättning på universums grundläggande struktur utgår vi dock ifrån.

Man kan undra varför just principen om framgång på bekostnad av konkurrenterna finns aktiverad? Säg att mänsklighetens klokaste hjärnor hade kunnat vara med och påverka evolutionsprincipens kriterier – hade inte dom i så fall valt ett snällare och mindre konfliktfyllt sätt än utslagningsprincipen? Möjliggjort en evolution baserad på samarbete och harmoni, istället för ond bråd död hela tiden? Konkurrens är nyttigt naturligtvis, men skall inte sluta med de svagares undergång, resonerar de flesta människor.

Saknar moder universum empati? Elakt sagt kan man tycka, om man får kritisera moder universum, att hon verkar vara en okänslig mekanism som håller igång en kemiskfysisk verksamhet med en formel av förnuftigaste vetenskap och brutal stridsvagnsdiplomati i samma ekvation.

Det slösaktiga universum. Svaret kanske kan fås om man lyckas ta reda på hur det kommer sig att universum är så slösaktigt i sin mekanism. Det verkar bygga på en offantlig mängd av alternativ hela tiden. Via den inbyggda slump/system-metoden testas kontinuerligt systemet ända från elementarpartikelnivå fram till våra egna livsformer. Det framgångsrika materialet processas vidare medan det andra återgår till den kosmiska konstantens bag (materien i universum är konstant, den kan varken öka eller minska, materia kan inte försvinna).

Universum verkar vara ett enda stort experiment med andra ord! Dess kemiskfysiska förutsättningar finns givna men vad de kan resultera i avgörs genom ett slump/systematiskt förfarande. Det sägs t.ex. att chansen att vårt universum skulle se ut just som det gör är så ofantligt liten som 1 på 10 upphöjt 120. Det ger intrycket att moder universum kompenserar ett ofullkomligt system med oändliga resurser i stället.

Är människor goda eller onda? Vi har som människor lätt för att påstå att vår värld är den bästa tänkbara, trots en del brister, men det är bara segrarens version av historien. Rent objektivt kan man tycka att ett universum utan det mänskliga medvetandet skulle vara varken bättre eller sämre. Jag vill gärna citera Spinoza: ”Det är inte så att vi vill det goda, utan det vi vill det kallar vi för gott”. Filosofins uppgift är att fungera som en tvärvetenskaplig sammanfattning av allt. Och utifrån det försöka inspirera mänskligheten att välja väg, inte mot det goda utan mot det förnuftiga. Det vägvalet beskriver jag som ”Filosofin söker inte det goda utan det förnuftiga, därför att det förnuftiga är gott”. I motsats till det som vi påstår är gott.

KURT: Utlösande faktorer. Kan allting hända av en slump. Nej, en del händelser har en eller flera tydliga utlösande faktorer. Finns det någon händelse som inte har en utlösande faktor? Är det verkligen möjligt att något kan hända utan en utlösande faktor? Hur kan det gå till? Det verkar lika underligt som att säga att The Big Bang uppstod ur ingenting. Begreppet ingenting finns bara som en motsats till någonting. Om Big Bang skulle uppstått ur ingenting måste någonting också ha funnits. Fast detta verkar rena rama semantiken och för inte framåt. Så jag står och stampar bara. Kan någon ge mig ett lyft?

TOD: Detta är tankegympa som jag diggar. ”Kan allting hända av en slump?”, frågar du. Nej, inte i ett kort perspektiv. Tekniska projekt t.ex. är ju helt tydligt planerade och utförda via mänskliga aktiviteter. Men i något bakomliggande led, kanske långt innan den skapade produkten blev verklighet så finns det oundvikligen slumpfaktorer inbakade. Bör man då inte anse att slumpen har påverkat ? Håller du med?

TOD: ”Är det verkligen möjligt att något kan hända utan en utlösande faktor?”, undrar du vidare.

Mitt i kausaliteten. Den frågar träffar mitt i kausalitetspricken. Vi uppfattar nämligen alla händelser som orsaksrelaterade. Vi kan av någon anledning inte förstå på annat sätt. Ändå inser vi att det ligger ett dolt fel i tankesättet. Det ”orsakar” den lustiga funderingen ”Vad orsakar en orsak?”. Men en orsak kan inte ha en orsak utan är ett resultat av en - verkan, vilken vi å andra sidan uppfattar måste ha en ”utlösande faktor” - en orsak. Då uppstår återigen, precis som med slump = system, ett jämviktsläge, en balans som du kallar det på ett ställe: orsak och verkan tycks vara två sidor av samma fenomen.

Vi tänker som vi upplever. Handlar detta, precis som alla våra övriga upplevelsesätt av världen, om att vi är evolutionerade till att leva med ett kortsiktigt tidsperspektiv? Kausalitet flyter, precis som tiden, bort i ingenstans sett med kosmiska perspektiv. Synsättet om en orsakrelaterad mekanism finns i vår tredimensionella verklighet men antaligen inte i andra verklighetsformer. Jag säger antagligen, därför att vi ju inser kausalitetens ofullkomlighet. Den fastnar i en evig rondell av orsak och verkan. Så mitt svar på din fråga är: Vår tredimensionella världsbild behöver ”utlösande faktorer” som förklaringsmodell men med stor sannoliknhet behövs den inte inom andra dimensioner.

Våra sekunder. Mycket enklare är det att säga att vi kortlivade existenser på den här planeten har utvecklat en lokalt jordiskt anpassad skala för våra korta sekunder av existens. För det totala kosmiska varats dimensioner säger oss inte skvatt oavsett hur många nollor vi än lägger till i våra uträkningar.

TOD: ”Begreppet ingenting finns bara som en motsats till någonting. Om Big Bang skulle uppstått ur ingenting måste någonting också ha funnits” är din nästa fundering.

Jag tycker också att det är en något uppgiven förklaring från fysikerna att universum verkar ha uppstått ur ingenting, utan att ge oss vidare uppslag. Är det så att de kör fast i kausalitetsrondellen, som jag kallar den. Se ovan.

En noll-dimensionell värld? Du förutsättter ett ”någonting” för att ett ”ingenting” skall vara möjligt. Det är enligt tredimensionell logik riktigt. Men måste det gälla i andra dimensioner? Kvantfysiken har räknat ut mellan 0 till11 dimensioner, hittills. Kvantvärlden är rent matematisk och obegriplig för våra medvetanden. Om min slutsats ovan om kausalitetens ogiltighet i ett kosmiskt perspektiv stämmer, så är ett tillstånd av ingenting, en 0-dimensionell värld, möjligt utan ett någonting som motvikt. Men eftersom begreppet ”ingenting” tycks vara en delkomponent av begreppet otänkbarhet så är det nog än så länge inte möjligt att sätta in det i något exakt sammanhang. Jag avslutar med att citera mig själv: ”Kosmos är egentligen ett otänkbart begrepp. Det är världen eller varat utanför det för oss yttersta tänkbara, universum. Kosmos är det ologiska "ingenting". Till skillnad mot vår värld som är "någonting". Formeln för denna värld av någonting som vi kan uppleva, kanske skulle kunna skrivas som: någonting = allting - (minus) det otänkbara.”


KURT: Tiden. Ditt resonemang om tiden passar mig precis. Det finns (ev. har funnits) kulturer som förstår tid som att den ingen början och inget slut har. Sedan, det otänkbara, är just otänkbart. Vi kan ha kontakt med det via intuition eller på andra sätt då vårt tänkande är frånkopplat. Att tänka fram hur varat är, är följaktligen dömt att misslyckas, möjligen kan man ha diffusa aningar. En indisk religion utan gud har som metod att nå varat genom att gå genom olika nivåer av medvetenhet, där den femte eller möjligen sjätte nivån är uppgåendet i universum. Så att ta sig fram tänkevägen är nog kontraproduktivt. Medvetenhet är när man vet något som är sant för en. Så det här med att parapsykologi har råkat i vanrykte på grund av fuskare och charlataner. Ja, i den traditionella världen har vi dessa personer också, en del blir rika medan andra sätts i fängelse. Men ingen har kommit på att säga att människan har kommit i vanrykte för det. Det är nog mest rädslan för det okända och obegripliga som gör att vi människor förkastar. De som är modiga blir intresserade av det okända.


TOD: ”Det finns kulturer som förstår tid som att den ingen början och inget slut har”, börjar ditt sista stycke med. Det är en variant av det gamla begreppet evighet, menar jag, ett tankefel. Tiden kan inte vara opreciserat ”evig” eftersom den är ett lokalt tankeverktyg från vår sida för att summera ett skeende. Begreppet ”evighet” handlar nog i stället omedvetet om en tidlöshet. En annan dimensionsform utanför, inte innanför vår värld.

Det kanske är vågat av mig att förneka tiden, när hela fysiken räknar med den som ett faktum, som en fjärde dimension. Man talar i själva verket om rum/tiden som en fyrdimensionell värld. Men att tänka i mer vida banor än naturvetenskapen är en filosofisk möjlighet som skall tas till vara om den vill vara till någon hjälp i tänkandeutvecklingen. Och därför står jag fast vid min teori om att tiden bara är ett begrepp och ingen dimension. Men det går ändå att använda begreppet rum/tid som ett matematiskt hjälpmedel.

KURT: ”Vi kan ha kontakt med det otänkbara via intuition eller på andra sätt då vårt tänkande är frånkopplat. Så att ta sig fram tänkevägen är nog kontraproduktivt. Medvetenhet är när man vet något som är sant för en”.

TOD: Intressant. Men har det ännu hänt att medier har mottagit ”otänkbar” information. Inte såvitt jag känner till. Dagens ”medier” är nog (ännu?) inte så utvecklade att de kan registrera något otänkbart. Parapsykologiska kontakter verkar enbart handla om mottagning av sinnesbaserad information. Stämmer det Kurt? Eller har någon verkligen fått info från andra dimensioner? Jag polemiserar inte, utan mitt syfte är att via frågor försöka få mer klarhet.

Är paranormala upplevelser en holistisk effekt i hjärnan? Handlar parapsykologin därför om mer ”näraliggande” mentala fenomen . En form av holistisk effekt i hjärnan. Vore gott nog så. Jag menar att parapsykologiskt mottagliga medvetanden kanske har förmågan att knyta samman fler delar av medvetandet än vi övriga, och ur denna, alltså holistiska effekt, få tillgång till en speciell rum/tids-utvidgande information. Ett utvidgande men inte överskridande av vår verklighet. Vad anser du själv, hur öppnas denna märkliga informationsdörr?

Betraktelsen av ”den frånkopplade hjärnan” som en mottagarantenn från andra informationsdimensioner, bortom vår tredimensionella, är vetenskapligt intressant. Men är det verkligen det som parapsykologisk mottagning handlar om? Jag ställer frågan eftersom så gott som alla kontakter verkar handla om väldigt privata saker som meddelanden från bortgångna anhöriga, förlorade ägodelar mm. Vet du om det har funnits mer allmängiltig information från den paranormala världen till vår värld? Och kan de privatinriktade meddelandena bero på mottagarnas relativt okvalificerade förmåga, att de inte kan ta emot eller tyda mer vetenskapligt ”kosmiska” budskap? Jag är mycket nyfiken på ditt svar.

Idén om att udvidga medvetandet via en frånkoppling av det normala tänkandet känner jag igen från bl.a transcendental meditation. Det skapar en ökad skärpa i tänkandet, man kan likna det vid en god natts sömn men med större utslag. Är parapsykologi en nivå högre eftersom den dessutom öppnar en kommunikativ länk i medvetandet? /tod 2009/